Titania

Titania är den största av Uranus månar. Den upptäcktes 11 januari 1787 av Sir William Herschel. Titania är uppkallad efter gemålen till älvornas kung Oberon i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm.

För andra betydelser, se Titania (olika betydelser).

Ej att förväxla med Titan (måne).

Titania
Voyager 2-bild av Titanias södra hemisfär.
Upptäckt
Upptäckare	William Herschel
Upptäcktsdatum	11 januari 1787[1]
Beteckningar
Alternativnamn	Uranus III
Uppkallad efter	Titania
Omloppsbana
Halv storaxel	435910 km[2]
Excentricitet	0,0011[2]
Siderisk omloppstid	8,706234 d[2]
Medelomloppshastighet	3,64 km/s[not 1]
Inklination	0,34° (till Uranus ekvator)[2]
Måne till	Uranus
Fysikaliska data
Medelradie	788,4 ± 0,6 km (0,1235 R⊕)[3]
Area	7820000 km2[not 2]
Volym	2065000000 km3[not 3]
Massa	(3,527 ± 0,09) × 1021 kg (5,908 × 10−4 M⊕)[4]
Medeldensitet	1,711 ± 0,005 g/cm3[3]
Ytgravitation (ekvatorn)	0,38 m/s2[not 4]
Flykthastighet	0,773 km/s[not 5]
Rotationsperiod	Synkron (förutsagt)[5]
Albedo	0,35 (geometrisk) 0,17 (bunden)[6]
Yttemperatur	Min: 60 K Medel: 70 ± 7 K Max: 89 K
Skenbar magnitud	13,9[7]
Atmosfär
Yttryck	< 10–20 nbar
Sammansättning	Koldioxid Kväve Metan

Omloppsbana och rotation

Titania kretsar kring Uranus på 435 910 kilometers avstånd på 8,706 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0011 med en inklination på 0,340° i förhållande till Uranus ekvator. Dess rotation är synkroniserad.

Fysiska egenskaper

De hittills enda närbilderna av Titania togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus i januari 1986. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen så endast den blev studerad.

Fastän dess inre struktur är okänd har man tagit fram en modell som visar att Titania består av ungefär 50 % is, 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metan. Titanias yta är består av en blandning av bekratrad terräng och ett system av förenade dalar som är hundratals kilometer långa. Vissa av kratrarna verkar vara halvt under vatten. Titanias yta är tydligt relativt ung.

Titanias mest anmärkningsvärda kännetecken är Messin Chasma. Messin Chasma är en jättelik kanjon, 1600 kilometer lång och ungefär 1 kilometer djup, så stor så att Grand Canyon ser liten ut i jämförelse och är i samma klass som Valles Marineris på Mars eller Ithaca Chasma på Saturnus måne Tethys.

En teori om Titanias historia är att den en gång var tillräckligt het för att vara flytande. Ytan kyldes antagligen först; när det inre sedan frös expanderade det och spräckte ytan vilket resulterade i de dalar vi kan se idag.

Ockultation

Den 8 september 2001 ockulterade Titania en ljussvag stjärna; vilket gav en möjlighet att både förfina dess diameter och form, och samtidigt försöka hitta någon atmosfär. Datan som erhölls från ockultationen visade ett yttryck på endast 0,03 mikrobar; om det existerar en atmosfär, så är den i så fall mycket tunnare än Tritons eller Plutos. ^[8][9]

Se även

• Miranda
• Ariel
• Oberon
• Umbriel

Kommentarer

1. Värdet är beräknat från andra parametrar.
2. Arean är härledd från radien r : 4πr².
3. Volymen v är härledd från radien r : 4πr³/3.
4. Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : Gm/r².
5. Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : √2Gm/r.

Källor

1. Herschel, William (1787-01-01). ”XVI. An account of the discovery of two satellites revolving round the Georgian planet”. Philosophical Transactions of the Royal Society of London 77: sid. 125–129. doi:10.1098/rstl.1787.0016. https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rstl.1787.0016. Läst 9 september 2022.
2. ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Planetary Satellite Mean Orbital Parameters. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 6 oktober 2009.
3. Widemann, T.; Sicardy, B.; Dusser, R.; Martinez, C.; Beisker, W.; Bredner, E. (2009-02-01). ”Titania's radius and an upper limit on its atmosphere from the September 8, 2001 stellar occultation” (på engelska). Icarus 199 (2): sid. 458–476. doi:10.1016/j.icarus.2008.09.011. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103508003400. Läst 9 september 2022.
4. Jacobson, R. A.; Campbell, J. K.; Taylor, A. H.; Synnott, S. P. (1992-06-01). ”The Masses of Uranus and its Major Satellites From Voyager Tracking Data and Earth-Based Uranian Satellite Data”. The Astronomical Journal 103: sid. 2068. doi:10.1086/116211. ISSN 0004-6256. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J. Läst 9 september 2022.
5. Smith, B. A.; Soderblom, L. A.; Beebe, R.; Bliss, D.; Boyce, J. M.; Brahic, A. (1986-07-04). ”Voyager 2 in the Uranian System: Imaging Science Results” (på engelska). Science 233 (4759): sid. 43–64. doi:10.1126/science.233.4759.43. ISSN 0036-8075. https://www.science.org/doi/10.1126/science.233.4759.43. Läst 9 september 2022.
6. Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022.
7. Newton, Bill; Teece, Philip (1995). The guide to amateur astronomy. Cambridge University Press. sid. 109. ISBN 978-0-521-44492-7. http://books.google.com/?id=l2TNnHkdDpkC
8. Is there an atmosphere around Titania, satellite of Uranus?
9. Limit on an atmosphere for Titania