Loading AI tools
växtsläkte i Amerika Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Sötflockelsläktet[1] (Stevia) är ett växtsläkte som förekommer i subtropiska och tropiska klimatområden som sträcker sig från västra Nordamerika till Sydamerika. Växterna innehåller glykosider som är 50-450 gånger sötare än socker och används som sötningsmedel.[2] Den art som vanligen används på detta sätt är sötflockel (Stevia rebaudiana).
| Sötflockelsläktet | |
 Sötflockel (Stevia rebaudiana) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Asterordningen Asterales |
| Familj | Korgblommiga växter Asteraceae |
| Underfamilj | Asteroideae |
| Tribus | Eupatorieae |
| Släkte | Stevia |
| Vetenskapligt namn | |
| § Stevia | |
| Auktor | Cav. |
| Arter | |
| |
 Blommande sötflockel | |
Den spanske botanikern och forskaren Pedro Jamie Esteve (1500–1556), som var den förste europé att upptäcka sötflockel, har fått ge växtsläktet dess namn (via nylatinsk översättning av hans namn, Petrus Jacobus Stevus).
Det finns elva steviolglykosider (däribland steviosid och rebaudiosid A), som ger sötflockel dess söta smak. De isolerades 1931 av två franska kemister, M. Bridel och R. Lavielle. Dessa söta glykosider gör det möjligt att använda extrakt från sötflockel som sötningsmedel.
Steviolglykosider har använts i Japan sedan 1970, och år 2010 cirka var 40 procent av allt sötningsmedel som såldes där steviolglykosider.[3]
Steviolglykosider är nu godkända för användning i livsmedel i större delen av Asien, i Nya Zeeland, Australien, Sydamerika, USA och EU. Steviolglykosider har varit godkänt för användning som en livsmedelstillsats sedan 2008 i Schweiz och Frankrike.
USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet Food and Drug Administration (FDA) utfärdade i december 2008 ett så kallat GRAS (Generally Recognized as Safe), det vill säga klartecken för användning av högkvalitativt sötflockelextrakt i livsmedel.[4]
Den 14 april 2010 rekommenderade Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) Europeiska unionen att godkänna steviolglykosid som sötningsmedel för livsmedel och dryck.[5] EFSA godkände slutligen sötflockelextrakt för användning i livsmedel den 11 november 2011 och då i form av minst 95 procent steviolglykosider, och detta trädde i kraft den 2 december 2011.[6][7]
EFSA rekommenderar ett gränsvärde för steviolglykosidintag på 4 milligram per kilogram kroppsvikt och dag, men bedömer att vid fullskalig användning som sötningsmedel kommer det gränsvärdet att överskridas för många individer.[8] Samtidigt underströks från International Stevia Council att när EFSA gjorde sin exponeringsutvärdering antog man att all konsumerad mat och dryck innehöll en maximal dos steviolglykosid. Efter detta har högstadoserna reviderats.[9]
Enligt en rapport från EFSA påverkar inte intag av steviolglykosider blodsockret hos vare sig individer med diabetes typ 1, diabetes typ 2 eller med normal glukostolerans.[8] Vidare finner EFSA inga tecken på toxicitet eller carcinogenicitet i djurförsök. Dock finns enligt samma rapport anledning till viss oro för anafylaktiska reaktioner.
Liksom med sötningsmedlet aspartam bryts steviolglykosider ned vid höga temperaturer, till exempel vid bakning.[8] EFSA säger dock att steviolglykosider ”kan brytas ner vid höga temperaturer”, men enligt bland andra USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet är steviolglykosider stabila vid höga temperaturer.[4]
Stevia har marknadsförts som naturligt sötningsmedel därför att den utvinns från växtriket, men sötningsmedlet kan även innehålla syntetiska tillsatser och framställas genom kemisk raffinering.[10][11] Den får inte marknadsföras som "från naturliga källor" enligt en dom i Förvaltningsrätten i Stockholm.[12]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
