Loading AI tools
tionde upplagan av olympiska sommarspelen vid elfte olympiaden Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Olympiska sommarspelen 1936 var de elfte moderna olympiska spelen och de hölls i Berlin i Tyskland mellan den 1 och 16 augusti 1936. Tävlingarna sågs av cirka 3,8 miljoner åskådare. Ett nytt deltagarrekord slogs med 3961 deltagare från 49 länder. Den mest framgångsrike idrottaren var den amerikanske löparen och längdhopparen Jesse Owens med fyra guld. Den som vann flest medaljer var den tyske gymnasten Konrad Frey med 7 medaljer varav 3 guld. Den mest framgångsrika nationen var Tyskland. Utöver den sportsliga betydelsen har spelen kommit att kännetecknas av nazisternas propaganda.[2] Tyskland hade blivit utvald som arrangör innan det nazistiska maktövertagandet hade ägt rum. Det var i samband med dessa spel som man började med traditionen att föra facklan med den olympiska elden från Olympia i Grekland till OS-arrangörsstaden och invigningen.
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Olympiska sommarspelen 1936 | |
 Olympiastadion | |
| Grenar | 128 grenar i 19 sporter |
|---|---|
| Deltagare | |
| Nationer | 49[1] |
| Aktiva | 4 066[1] |
| Män | 3 738 |
| Kvinnor | 328 |
| Värdskap | |
| Arena | Berlins Olympiastadion |
| Invigning | 1 augusti 1936 |
| Spelen öppnades av | Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler |
| Läste deltagarnas ed | Rudolf Ismayr |
| Läste funktionärernas ed | Ej förrän 1972 |
| Elden tändes av | Fritz Schilgen |
| Avslutning | 16 augusti 1936 |
Bland de städer som ville arrangera de olympiska spelen hörde Alexandria, Barcelona, Buenos Aires, Köln, Dublin, Frankfurt, Helsingfors, Lausanne, Nürnberg, Rio de Janeiro och Rom. För första gången kom valet av arrangör att ske genom en omröstning bland IOK-medlemmarna. I slutändan stod valet mellan Berlin och Barcelona vid omröstningen 1931. Berlin vann med 43-16.
Ett nytt deltagarrekord slogs med 49 deltagarländer. Afghanistan, Bermuda, Bolivia, Costa Rica och Liechtenstein var med för första gången.
Centrum för de olympiska spelen var Berlins olympiaområde, vilket då hette Reichssportfeld, med huvudarenan Olympiastadion, i stadsdelen Charlottenburg. Olympiastadion hade vid spelen plats för 100 000 åskådare. Man fördelade tävlingarna över Berlin och stadsdelarna Köpenick, Wilmersdorf och Spandau. Landkreis Havelland i Brandenburg fick också tävlingar. På Olympiastadion hölls friidrottstävlingarna, handboll, fotboll (från semifinalerna) och ridsport. Invigningen och avslutningen ägde också rum här. Fotbollsturneringen förlades till Poststadion, Mommsenstadion och Stadion am Gesundbrunnen. Handbollen använde Polizeistadion och BSV-Platz.
Direkt bredvid Olympiastadion hölls sim- och vattenpolotävlingarna på den olympiska simstadion.
I Deutschlandhalle med plats för 20 000 åskådare arrangerades tyngdlyftnings-, brottnings- och boxningstävlingarna. Landhockeyn arrangerades i Hockeystadion med plats för 20 000 åskådare. Fäktningen förlades till flera olika platser, Haus des Sports, Kuppelsall, Sportforum och på tennisbanorna. Basketturneringen ägde även den rum på Reichssportfelds tennisbanor. Ridtävlingarna ägde även de rum på olika håll: dreyssen på Maifeld och på truppövningsplatsen i Döberitz, fälttävlan på Jagdrennbahn Ferbitz. Skyttetävlingarna ägde rum i Wannsee och Ruhleben.
Velodromen Radstadion hade en 400 meter lång träbana och plats för 12 000 åskådare. Start och mål för cykeltävlingarna var AVUS Nordschleife. Cykeltävlingarna gick via AVUS Südschleife till Schildhorn, Heerstrasse, Staaken, Dallgow, Döberitz, Olympiabyn (Olympisches Dorf), Priort, Kartzow, Fahrland, Krampnitz, Gross-Glienicke, Karolinenhöhe, Heerstrasse och Schildhorn tillbaka till Südschleife. Gymnastiken ägde rum på Dietrich-Eckart-Freilichtbühne (idag Waldbühne). Hästpolo spelades på Maifeld. Golf- und Landclub Wannsee stod som arrangör för terränglöpningen i den moderna femkampen. I Grünau ägde rodd- och kanottävlingarna rum på en 2 000 meter lång regattsträcka. Där kunde 9 000 åskådare följa tävlingarna. Segeltävlingarna arrangerades i Kiels Olympia-Hafen. Olympiabyn låg i Döberitz utanför Berlin.
Carl Diem och Theodor Lewald hade hand om det praktiska arbetet med att organisera spelen. Den ledande personen var däremot Hans von Tschammer und Osten i sin roll som Reichssportführer, ordförande för Tysklands riksidrottsförbund, Deutscher Reichsbund für Leibesübungen (DRL).
IOK var inkvarterade på Hotel Adlon i centrala Berlin. Organisationskommittén bodde på Hardenbergstrasse i Charlottenburg. De kvinnliga idrottarna bodde på Deutsches Sportforum. En del av de manliga idrottarna bodde på Schloss Köpenick i Köpenick, polisofficersskolan och Dorotheenschule. De flesta manliga idrottarna bodde dock i Olympiabyn (Olympisches Dorf) i Döberitz väster om Berlin. Olympiabyn kom efter OS att användas av Wehrmacht och efter andra världskriget gjordes det om till en sovjetisk kasern. Olympiabyn står idag kvar men är mycket nersliten.
OS-facklan skapades av Walter Lemcke och Peter Wolf. Kostnaderna stod Kruppkoncernen för. För första gången arrangerade man OS-eldens väg från Olympia i Grekland till OS-orten. Idén kom från Carl Diem. Eldens väg mot Berlin startade i Olympia 20 juli 1936 och gick via Aten, Delfi, Sofia (25 juli), Belgrad (27 juli), Budapest (28 juli), Wien (29 juli) och Prag (30 juli). Facklan nådde Berlin 1 augusti klockan 11.42. Den sista fackellöparen var friidrottaren Fritz Schilgen som även tände den olympiska elden vid invigningen. Elden fördes sedan till tävlingarna i Kiel och Grünau.
Konsttävlingar infördes vid olympiska sommarspelen 1912, men var omdiskuterade. Sista gången de förekom i olympiska sammanhang var vid sommarspelen 1948.[3]
667 verk från 22 länder inlämnades och ställdes ut i Berlin Exhibition från 15 juli till 16 augusti.[bättre källa behövs][4] Den enda svensk som fick medalj var Stig Blomberg som fick brons för skulpturen Brottande pojkar.
Tyskland valde att stänga ute judiska och romska idrottare och idrottare med judisk eller romsk bakgrund. Den enda tyska idrottaren från den judiska minoriteten som deltog var Helene Mayer. Det var Tysklands olympiska kommitté som följde nazisternas direktiv, vilket alltså innebar att flera toppidrottare utestängdes, bland annat Lilli Henoch. Nazisterna bytte även ut den officer som ansvarade för den olympiska byn eftersom han var halvjude. Officeren tog livet av sig efter spelen.
Sommarolympiaden har även utmärkt sig för att nazisterna utnyttjade den till omfattande propaganda. Man använde sig av den senaste massmediala tekniken och nådde ut i tidigare aldrig skådad omfattning. Man låg bland annat långt framme med TV-sändningar. Berlins Olympiastadion var ett prestigebygge och har blivit ett exempel på den arkitektur som var typisk för Nazityskland. Langemarckhalle, till minne av slaget vid Langemarck, byggdes som en del av Olympiastadion. Spelen filmades av Leni Riefenstahl för OS-dokumentären Den stora olympiaden. Vid invigningen talade, förutom Hitler, bland andra även svensken Sven Hedin.
Inför spelen diskuterades bojkotter. Spanien valde att inte delta och i USA diskuterades en bojkott men president Roosevelt krävde ett amerikanskt deltagande. Bland de inom den olympiska rörelsen som förespråkade ett amerikanskt deltagande hörde Avery Brundage. Jeremiah Mahoney som var ordförande i Amateur Athletic Union verkade för en bojkott. Svenske fotbollsspelaren Ernst Andersson var en av de som lämnade återbud av politiska orsaker.[5]
| De mest framgångsrika deltagarna | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Rang | Idrottare | Land | Idrott |  |
 |
 |
Totalt |
| 1 | Jesse Owens |  USA | Friidrott | 4 | 0 | 0 | 4 |
| 2 | Robert Charpentier |  Frankrike | Cykel | 3 | 0 | 0 | 3 |
| 3 | Hendrika Mastenbroek |  Nederländerna | Simning | 3 | 1 | 0 | 4 |
| 4 | Konrad Frey |  Tyskland | Gymnastik | 3 | 1 | 2 | 6 |
| 5 | Alfred Schwarzmann | Tyskland | Gymnastik | 3 | 0 | 2 | 5 |
Räknat utifrån antal gånger Jesse Owens kunde tävla om medalj, guld respektive gång vilket gällde även Robert Charpentier följt av att Hendrika Mastenbroek fick guld 3 gånger följt av silver en gång, får detta anses som större bedrift än 6 medaljer när Konrad Frey fick 2 brons.
| Plac. | Land |  Guld |
 Silver |
 Brons |
Totalt antal medaljer |
|---|---|---|---|---|---|
| 1 |  Tyskland | 33 | 26 | 30 | 89 |
| 2 |  USA | 24 | 20 | 12 | 56 |
| 3 |  Ungern | 10 | 1 | 5 | 16 |
| 4 |  Italien | 8 | 9 | 5 | 22 |
| 5 |  Finland | 7 | 6 | 6 | 19 |
| Frankrike | 7 | 6 | 6 | 19 | |
| 7 |  Sverige | 6 | 5 | 9 | 20 |
| 8 |  Japan | 6 | 4 | 8 | 18 |
| 9 | Nederländerna | 6 | 4 | 7 | 17 |
| 10 |  Storbritannien | 4 | 7 | 3 | 14 |
Totalt deltog 49 länder i spelen 1936. Afghanistan, Bermuda, Bolivia, Costa Rica, Liechtenstein och Peru debuterade vid dessa spel. Spanien valde att bojkotta spelen och arrangera ett eget spel i Barcelona samma år, men dagen innan det skulle startat bröt Spanska inbördeskriget ut och de spelen ställdes in.
|
|
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
