Slid (mytologi)

Slid (Slíð eller Slíðr: "farlig") är en av underjordens floder i nordisk mytologi. Enligt Grímnismál 28 rinner floden upp i Hvergelmir, flyter genom Midgård och faller slutligen ner i Hel. Floden nämns i en stympad strof i Vǫluspá 36:

En å faller östanfrån i etterdalar med svärd och dolkar, Slid heter den.[1]

Á fellur austan um eitrdala söxum ok sverðum, Slíðr heitir sú.

I närmast föregående strof (35) nämns hur Loke ligger fjättrad under en drypande giftorm. Hans hustru Sigyn samlar dock upp giftet i en skål, som hon då och då tvingas tömma.^[2] Det är genom dessa "etterdalar", där skålen tömts, som Slid rinner.^[3] Det är således en giftig flod, och den är isande kall, ty Hvergelmir, där floden har sitt upphov, ligger i Nifelheims mitt och "allt som kommer från Nifelheim är kallt och bistert".^[4] Det har därför föreslagits att de i vattnen kringvirvlande vapnen skulle symbolisera flodens genomträngande iskyla.^[5]

Skildringen av Slid påminner om den dödsflod som kung Hadding, enligt Saxo Grammaticus, såg då han under ett besök i dödsrikets gränstrakter passerade över en bro, som skulle kunna vara Gjallarbron – men dess namn nämns inte. Floden under bron skulle då vara Gjöll, men den beskrivs på samma sätt som Slid i Vǫluspá: Allsköns vassa eggvapen virvlar omkring i de skummande forsarna.^[6] För övrigt kan man ana att Geirvimull – "den spjutvimlande" – som omtalas i tulan i Grímnismál 27, har varit en liknande flod.

Iskalla vapenbärande floder förekommer dock även i medeltidens kristna visionsdiktning, varför det är osäkert i vilken grad de tillhör en ursprunglig nordisk/germansk mytologi.^[7]

Källor

• Den poetiska Eddan i översättning av Björn Collinder, Forum 1957.
• Eddans gudasånger i översättning av Åke Ohlmarks, Schildts förlag 1948.
• Snorres Edda
• Davidson, Hilda Ellis (1994), The Lost Beliefs of Northern Europe, Routledge. ISBN 0-415-04936-9
• Simek, Rudolf (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer. ISBN 978-0-85991-513-7

Noter

1. Översättning: Björn Collinder, 1957.
2. Gylfaginning 50.
3. Davidson (1994), sid 67.
4. Gylfaginning 5.
5. Ohlmarks (1948), sid 223.
6. Gesta Danorum 1.8.14
7. Simek (2007), sid 111, 294.