Sammansättning (lingvistik)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Sammansättning är ett sammansatt lexem, det vill säga en betydelseenhet som är sammansatt av flera självständiga ord. Det är den vanligaste formen av ordbildning i svenska språket. Drygt 90 000 ord av de cirka 125 000 orden i SAOL (2015) är sammansättningar.
Sammansättning handlar om ordets betydelse och är inte det samma som sammanskrivning, som handlar om skriftens utformning. Mellanrum mellan ord började användas i Europa först omkring 800 e.Kr., innan detta var alla ord sammanskrivna.[källa behövs]
Trots att många sammansättningar kan vara långa och komplexa, består en sammansättning av två delar, en förled (A) och en efterled (B), som sammanfogas till en sammansättning (AB). Exempel[1]:
- (konst + läder) → konstläder
- (hand + väska) → handväska
- (konstläder + handväska) → konstläderhandväska
Förleden i en sammansättning är i normalfallet den profilerande leden, dvs. den som bär upp huvudbetydelsen. Exempelvis beskriver sammansättningen husbåt en typ av båt, medan båthus beskriver en typ av hus. Efterleden är alltså huvudled och dess ordklass är också sammansättningens ordklass.
Ett enkelt ord som ingår i en sammansättning kan ha helt andra betydelser i andra sammansättningar det ingår i, såsom ordet mål i mellanmål, målbrott, målformulering, måltavla och självmål.
Ibland har en sammansättning samma betydelse som en fras som består av samma enskilda ord, såsom nyutgåva och ny utgåva. Dock framgår en skillnad mellan sammansättning och fras vid böjning: nyutgåvor respektive nya utgåvor. Vanligast är dock att sammansättningar har en annan betydelse än en fras med samma ord. Exempelvis betyder senvinter ”senare delen av vintern”, medan sen vinter avser en ”vinter som kommit sent”.
Vid bildandet av sammansättningar utifrån meningar faller oftast olika formord bort, t.ex. ’för’, ’som’, ’och’, och ’är’. På så sätt blir sammansättning ofta ett sätt att komprimera en text och göra den mindre ”utspädd”. Exempel:
- En målning som gjordes av Coghetti → Coghettimålning
Men ibland kan en sammansättning kännas långt mera komplicerad än en förklarande mening. Exempel:
- Avgiften som betalas för att man ska försäkra sig om ett skydd om man blir arbetslös → arbetslöshetsförsäkringsskyddsavgift
Ibland infogas en stavelse, som kallas fogemorfem eller interfix, mellan förled och efterled i en sammansättning. Exempel: kung–a–makt, familj-e-far, möd-o-sam, honung-s-melon och gat-u-bild. Vid sammansättningar där förleden är en sammansättning byts, av asymmetriskäl, interfixen -o- och -u- ut mot -s- eller -e. Exempel: gat-u-korsning → storgat-s-korsning och sag-o-bok → godnattsag-e-bok.
Ibland stryks slutvokalen i förleden vid sammansättning, exempelvis e:et i ordet arbetare: arbetar/klass, och a:et i ordet docka: dock/vagn.
Oftast får sammansättningen samma böjningsmönster som efterleden. Exempel: blå/jeans/en och livs/pussl/et. Men det finns några undantag, exempelvis: smör/gås/ar (ej som ”en gås” – ”flera gäss”) och ögon/blick/et (ej som ”en blick” – ”den blicken”). Ibland finns båda alternativen. Exempel: en ko/fot (= brytverktyg) – flera ko/fot/ar eller ko/fötter.
I fallet svart hål bildas inte ett sammanskrivet ord men däremot ett fast uttryck som betyder något annat än ett svartfärgat hål. Resultatet är i båda fallen ett lexem som innehåller två rotmorfem som kallas förled och efterled. Att sätta samman ett ord med ett affix som inte förekommer självständigt är en annan process som kallas avledning om ordklassen förändras, annars är det en grammatisk böjning. Exempel: Affixet -are ger ett substantiv (ex. målare), -ig ett adjektiv (ex. nervig) och -era ett verb (ex. motionera). Adjektivet vresig kan böjas vresigare och vresigast.