Röd terror

Röd terror är en beteckning på terrortaktik från röda sidan i inbördeskrig som har politiska motsättningar som grund. Den röda sidan åsyftar oftast revolutionärer eller socialister. Friedrich Engels beskrivning av revolution pekar på terror:

”	En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finns, en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti, som segrat, måste hävda sitt herravälde med tillhjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför lite gjorde bruk av denna auktoritet? Alltså: antingen - eller: antingen vet de antiauktoritära inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast virrighet, eller också vet de det, och i så fall förråder de proletariatets sak. I båda fallen tjänar de endast reaktionen."	„
– Engels (1873)

Frankrike

Marianne bär en röd frygisk mössa, som hyllades av de franska revolutionärerna som symbol.

Termen "röd terror" användes för första gången under franska revolutionen för att beteckna det terrorvälde som förekom under jakobinernas skräckvälde 1793-94.

Finland

När finska inbördeskriget startade den 27 januari 1918 vaknade den röda terrorn mycket snabbt: under de fem sista januaridygnen kunde man i hela landet räkna till 88 mordgärningar. Under februaris sista hälft sjönk siffrorna ganska kraftigt och fortsatte att sjunka ända till den vecka som började den 9 mars. De följande tre marsveckorna nådde terrorn sin högsta nivå och krävde inte mindre än 50 offer per vecka.^[1]

Den röda terrorns totalfördelning länsvis

Län	Antal	Procent
Nylands län	403	24,5
Åbo och Björneborgs län	269	16,3
Tavastehus län	430	26,0
Viborgs län	438	26,6
Summa	1649	100,0

De viktigaste massmorden

^[2]

Tidpunkt	Plats	Antal	Terrorns offer
31 januari	Kangasala	17	Tillfångatagna skyddskårister
1 februari	Vichtis	18	Norrfarare
4 februari	Oripää	9	Norrfarare
6 februari	Björneborg	11	Norrfarare
10 mars	Norrmark	16	Tjänstemän vid A. Ahlström Oy
14–15 april	Tyrvis	9	Fängslad lokalbefolkning
20 april	Kuurila-Iittala	23	Studenter mördas på ett tåg
22 april	Riihimäki	10	Fängslade civila från olika delar av landet
24 april	Sääksmäki	14	Tvångsarbetande fångar från Valkeakoski
25 april	Villmanstrand	25	Krigsfångar
27–28 april	Viborgs län	30	Fångar i Viborgs länsfängelse

Helt utanför denna statistik finns de som i den officiella statistiken betecknas som "röda dödade av röda". Antalet sådana var totalt 99. Även denna kategori betyder något eftersom den speglar tidsandan. Vad fanns inte bakom denna statistik: kriminalitet, hämnd på klassförrädare, misstag mm. Terrorstatistiken visar att det gått inflation i värdet på ett människolivs integritet. Detta ingår som en del i alla krig men fr.a. gäller det i inbördeskrig.^[3]

Den röda terrorns sociala och yrkesmässiga fördelning

Yrke	Antal	Procent
Lantbrukare, hemmansägare	610	37,0
Arbetare, torpare, affärsbiträden, hantverkare m.fl.	302	18,3
Studenter, skolelever	165	10,0
Handelsmän, affärsmän	99	6,0
Tjänstemän, kontorister, kontorsbiträden	93	5,6
Agronomer, jägmästare, fogdar, inspektorer	89	5,4
Poliser, landsfiskaler, domare	77	4,7
Ingenjörer, fabrikstjänstmän	69	4,2
Läkare, apotekare, officerare, redaktörer, lantmätare	63	3,8
Präster, klockare, folkskollärare	30	1,8
Obestämda, dock mest lantbrukare och arbetare	52	3,2

En klar nedgång i antalet våldsaktioner ägde rum redan i mitten av februari och fortsatte fram över mars månad. Men i april blossade terrorn upp igen och nådde sin högsta topp i slutet av månaden. När den slutliga kapitulationen var ett faktum upphörde också all terror omedelbart. Ett undantag fanns: i Kymmenedalen höll en svag motståndsfront ut till den 5-6 maj och där fortsatte också terrorn. Sammanlagt omfattar denna slutperiod (1 april-6 maj) 697 mord. Det tycks som om hämndlystnaden hade varit en viktig drivkraft. Civilbefolkningen blev också offer i mycket högre utsträckning än i början av kriget. Talrika massmord på fångar, där mördarna inte hade någon personlig eller lokal kännedom om sina offer, satte sin prägel på terrorn.^[4] Det största massmordet ägde rum på Viborgs länsfängelse natten mellan den 27 och 28 april. Då miste 30 personer livet vid en slaktföreställning". Offren var "politiska" fångar. De bestod av några av Viborgs borgerliga styresmän, några av Ryssholmens färdmän samt några kriminella fångar.^[5]

Ryssland

Mordet på tsarfamiljen

"Blodiga kyrkan" i Jekaterinburg är byggd på platsen där Ipatievs hus stod.

Den röda terrorn förknippas med den ryska revolutionen och det ryska inbördeskriget. Terrorn i Ryssland är också sinnebilden för den röda terrorn. "Den borgerliga statens avlösning genom den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution."^[6] Det främsta dådet för bolsjevikernas terror var tsar Nikolaj II och hans familj. Tjekan, som utförde morden, hade bildats den 20 december 1917, innan det förekom vare sig någon utländsk intervention eller organiserad inhemsk opposition, och kom att stå för mycket av massavrättningarna.

Massterror

Det första steget i införandet av massterror var att man avskaffade lagen och ersatte den med något som kallades "revolutionärt samvete". Sovjetryssland var, enligt Pipes, den första stat i historien som förklarade lagen olaglig.^[7]

Politiska brott handlades av revolutionstribunaler, som införts i november 1917 efter förebilden hos inrättningar med liknande namn under franska revolutionen. Kategorin "politiska brott" omfattade en stor mängd olika ekonomiska aktiviteter som uppfattades som stridande mot statens intressen. Domarna, som hade makt att utdöma dödsstraff, behövde inte ha någon formell utbildning, utan det räckte om de var läs- och skrivkunniga. 1922 sade Lenin när han slutligen gav Sovjetryssland en kriminallagstiftning att den kommunistiska rättsskipningens uppgift var att sörja för ett "rättfärdigande av terror... Domstolen ska inte avlägsna terror.. utan ge den innehåll och legitimering...".^[8]

Egentlig röd terror

Vid sidan av dessa pseudodomstolar fanns Tjekan. Den hade skapats i det uttryckliga syftet att genomföra terrorpolitik enligt dekretet "Det socialistiska fäderneslandet är i fara", som beordrade avrättningar för flera kategorier opreciserade brott. Namnet för Tjeka var en förkortning av "Extraordinära kommissionen för kamp mot kontrarevolution och sabotage". Efter ett mordförsök på Lenin den 30 augusti 1918 blev dess despotiska maktbefogenheter totalt obegränsade. Eftersom mordförsöket sammanföll med mordet på den lokale tjekachefen i Petrograd, drog bolsjevikerna slutsatsen att de stod inför en organiserad terrorvåg. För att omintetgöra den inledde de en kampanj med "röd terror". Två dekret utfärdades den 4 och 5 september. Citatet nedan är av den 4:e:

”	Alla högersocialistrevolutionärer som är kända för lokala sovjeter måste omedelbart arresteras. Det är nödvändigt att ta talrik gisslan från bourgeoisien och officerarna. I fall av minsta försök till motstånd eller oro bland vitgardistkretsar måste man omedelbart genomföra massavrättningar... Inte den minsta tvekan, inte den minsta obeslutsamhet i tillämpningen av massterror.	„
– Pipes 2001, s. 261

Dekretet av den 5 september beordrade att "klassfiender" skulle inspärras i koncentrationsläger och att alla med förbindelser med vitgardistorganisationer" omgående skulle avrättas. Tjekan och dess lokala avdelningar började omedelbart ta och skjuta gisslan. I Petrograd gav Zinovjev order om en massavrättning av 512 personer som tagits gisslan, huvudsakligen sådana med anknytning till tsarregimen. I Moskva avrättade Feliks Dzerzjinskij flera ministrar från tsartiden. I början av 1919 inställdes den egentliga röda terrorn, men praxisen att ta gisslan, genomföra summariska avrättningar fortsatte. 1920 hade Sovjetryssland hunnit bli en verklig polisstat i den betydelsen att säkerhetspolisen, som i praktiken var en stat i staten, spred sina tentakler överallt.

Antalet offer för den röda terrorn kan inte bestämmas ens ungefärligt; uppskattningar varierar mellan 50.000 och 140.000.

Spanien

Röda terrorn i Spanien (spanska: Terror Rojo en España) syftar på våldshandlingar förövade av spanska republikaner under spanska inbördeskriget (1936-1939). Den spanska röda terrorn innebar att kloster och kyrkor brändes och att cirka 6800 präster mördades. Ärkebiskopen och historikern Antonio Montero Moreno hävdar att förföljelsen av Katolska kyrkan hade planlagts in i minsta detalj innan inbördeskriget bröt ut.

Se även

• Vit terror

Referenser

Noter

1. Paavolainen 1986,s. 56
2. Paavolainen 1966, s. 149
3. Paavolainen 1986, s. 56
4. Paavolainen 1986, s. 72ff
5. Paavolainen 1986, s. 79
6. Lenin 1964, s. 33
7. Pipes 2001, s. 257
8. Pipes 2001, s. 258

Litteratur

• Lenin, V. I., Staten och revolutionen (1964)
• Paavolainen, Jaakko, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918, I (1966)
• Paavolainen, Jaakko, Röd och vit terror (1986)
• Pipes, Richard, Den ryska revolutionen (2001)

Externa länkar

• Den röda och vita terrorn