Ritstriden i Kina
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ritstriden i Kina var en strid inom den romersk-katolska kyrkan från 1610 till 1742 om huruvida de traditionella kinesiska riterna och offren till förfäder och till kejsaren utgjorde avgudadyrkan eller inte, och om vilka kinesiska ord som kunde användas för kristendomens Gud (terminologispörsmålet).
Frågan var av stor betydelse för den romersk-katolska kinamissionen. Påven Klemens XI avgjorde till slut saken genom att ansluta sig till det synsätt som framförts av dominikanerna, franciskanerna och medlemmar av det parisiska yttremissionssällskapet, nämligen att den kinesiska folkreligionen och offren till kejsaren var oförenliga med katolicismen, och att vissa ord måste undvikas om Gud. Jesuiterna hade kämpat för synsättet att de kinesiska riterna kunde förenas med kristen tro.
På ett sätt kan det sägas att ritstriden inte var en strid i Kina, i motsats till vad artikelnamnet säger. De som stred om de kinesiska riterna var européer, och de flesta av de viktigaste aktörerna befann sig också i Europa. Många av de hänsyn som stod på spel var inte kinesiska angelägenheter,[1] även om själva utfallet av striden i hög grad fick konsekvenser i Kina genom att det rörde sig om kristendomens kulturella anpassning och framtid där.
Resultatet av striden var att den romersk-katolska missionens stora framgångar tog slut. Katolicismen gick emellertid inte under, men förde en svagare och mer anonym tillvaro i drygt hundra år.
På 1600-talet var fascinationen för kinesisk kultur, konfucianismen och det kinesiska språket stor bland europeiska intellektuella. Några av dem ansåg till och med att det skulle vara bra om Konfucius kunde helgonförklaras av den romersk-katolska kyrkan.
Jesuiterna var de första som bedrev mission i Kina sedan franciskanmissionen på 1200-talet brutit samman. De kom till Kina sent på 1500-talet där de lyckades väl med sitt verk, och fick till och med tillträde till det kejserliga hovet. Där gjorde de stort intryck med sina kunskaper om astronomi och mekanik, och jesuiterna fick snart ansvaret för det kejserliga stjärnobservatoriet. Deras metoder gjorde det möjligt för kejsaren att förutse sol- och månförmörkelser, något som ingick i hans rituella plikter. Andra jesuiter var målare vid hovet, eller arkitekter, musiker, urmakare, översättare, kartografer eller lantbruksrådgivare. Jesuiterna å sin sida hade stor respekt för den kinesiska konfucianska eliten, och anpassade sig till deras levnadssätt.
Den kinesiska ritstriden var samtida med och besläktad med kontroverser mellan framför allt jesuiterna och dominikanerna om graden av anpassning till de lokala traditionella seder av religiös eller kulturell karaktär också inom andra missionsområden. Av mer marginell betydelse var det att också den jansenistiska rörelsen gick ut mot jesuiterna på denna punkt och anklagade dem för att förkunna "en Konfucius-Kristus".
Under samma tid pågick en liknande ritstrid i Indien.