Loading AI tools
opera av Richard Wagner Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Rhenguldet (tyska: Das Rheingold) är en tysk opera av Richard Wagner i en akt (fyra scener), uruppförd 1869. Rhenguldet är den första delen i operatetralogin Nibelungens ring.
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Långa entustiastiska stycken helt utan källor (2024-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
 |
Den här artikeln eller avsnittet anses innehålla alltför substanslös eller omständlig text. (2024-09) Hjälp gärna Wikipedia med att göra texten mer specifik och koncis om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Operor av Richard Wagner |
|---|
Den tidiga perioden
Mellanperioden
Den sena perioden
|
Libretto till Nibelungens ring skrev Wagner i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Rhenguldet tillkom 1853–1854. Operan uppfördes första gången i München på Hovteatern den 22 september 1869.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 26 oktober 1901 och den iscensattes åter med premiär den 21 november 1924, den 18 februari 1938 och den 20 april 1968.[1]
Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 26 januari 2002.[2]
Förspelet till operan är berömt eftersom det inleds med hela 136 takter oavbrutet i Ess-dur, där ess hela tiden ligger i kontrabasarna som en bordun, ur vilken en vågrörelse som symboliserar floden Rhen så småningom frigör sig. Tanken på detta urtillstånd som vattnet symboliserar kom till Wagner under en middagslur den 5 september 1853 i Venedig:
Den här musikaliska visionen utökades senare med en hornklang (en natursymbol). När Rhendöttrarna uppenbarar sig tillkommer pentatoniken som ett nytt melodiskt element. Även Rhendöttrarnas musikaliska sätt att tala ("Weia! Waga! Woge, du Welle…") antyder ett mytologiskt ursprung även i fråga om födsel, tillkomst och ursprung. Till naturuppvaknandets stilistiska område hör även de musikaliska bilderna av guldet, som sedan urminnes tider har legat i djupet av Rhen, visionen av trädgården där Freias gyllene äpplen mognar och skänker evig ungdom, åskvädret med guden Donner som svingar sin hammare, samt regnbågen som Froh i kvällssolen drar över dalen upp till gudaborgen.
Harmoniskt sett använder sig Rhenguldet i stora delar av ”traditionell” funktionsharmonik och växlingar mellan parallella tonarter, men operan inkorporerar flera nya idéer inom harmoni och modulation. Därför räknas Rhenguldet som ett stort steg framåt just genom det nya originella sättet att använda ackordföljder, kromatik, ständig modulationsoro, rikedom i dissonanser (som Wagner till viss del tog upp från Chopin). Stor symfoniorkester används, utökad med till exempel hammare och städ för att symbolisera Nibelungarnas smedja.
Enligt en teori av Jacob Grimm gjorde sig såväl Alberich som Wotan, såväl dvärgen (svartalven) som guden, skyldiga till egoistisk maktlystnad. Den här tanken inspirerade Wagner till att framställa Nibelungen och guden som ett slags spegelbilder. Båda gör sig skyldiga till stöld för att få ringen och båda klamrar sig krampaktigt fast vid den makt som manifesteras i ringen. Wagner bekräftar den här parallellen genom det nära släktskapet mellan Ringmotivet och Valhallamotivet. Valhallamotivet står i tonarten Dess-dur, Nibelheim i b-moll. Tonarterna är så kallade parallelltonarter, som står i nära släktskap med varandra (de har till exempel samma antal förtecken). Det råder knappast något tvivel om att Wagner genom att notera Nibelungmotivet i b-moll ville framställa Valhalls skuggrike. De båda motivens motsägelsefulla enhet förtydligas också genom karakteriseringen av Alberich respektive Wotan. Nibelheims härskare kallas ofta för Schwarz-Alberich (”Svart-Alberich” – det tyska ordet för svartalv är Schwarzalb) och Wotan en gång för Licht-Alb (”Ljusalv”). Försakelsemotivet är avgörande för en bedömning av Alberich och Wotan. I början är Wotan skenbart den gode hjälten och Alberich den onde. Guden skänker världen lagar och bevarar ordningen med sitt spjut. Alberich suger däremot ut sitt folk. Han försakar älskogen, eftersom naturen (som symboliseras av Rhendöttrarna) nekar att ge honom tillfredsställelse. Ringens makt ska ge honom ersättning för kärleken. Även i Nibelheim, på höjden av sin makt, avundas han gudarna deras underbara liv och lust. Eftersom han inte kan mätta sin längtan efter liv och lust, förbannar han världen och önskar den kärlekslöshet.
I Wagners porträtt av Wotan saknar man däremot tecken på kärlek. Inte ens på höjden av sin makt lyckas Alberich glömma Rhendottern Wellgundes kärleksmelodi. Om Wotan inte skulle ha varit tvingad av naturlagarna att avstå, skulle han för allsmäktighetens skull ha offrat Freia, kärlekens gudinna. I Wagners framställning törstar Wotan efter makt. När han genom Loges berättelse blir medveten om ringens betydelse vill han genast äga den och glömmer Rhendöttrarna, vilka han som bevakare av världsordningen måste återge det stulna guldet. Senare, i uppgörelsen med Alberich, åberopar han demagogiskt Rhendöttrarna för att rättfärdiga sin stöld. Under tiden som jättarna väger upp Freia med guld, glömmer han världen och försjunker i sin betraktelse av ringen. När han inser att han för att friköpa Freia även måste ge jättarna ringen, uttalar han i det trängda läget sina hemligaste tankar:
Alla står bestörta och Wotan vänder sig ursinnigt från dem. Det här ögonblicket blir till ett bottenläge i Wotans liv. Hans maktbegär har blivit så stort, att han för sin egen allsmäktighet är beredd att offra den världsordning som han själv har skapat.
Den musikaliska visionen av Nibelheim är lika mäktig som den av Rhenfloden eller Valhall. I scenens början låter Wagner en urton (F) ljuda under 60 takter under vilka han oförändrat upprepar Nibelungmotivet (även kallat Smidesmotivet) 24 gånger, vilket symboliserar det tunga och monotona tvångsarbetet i den underjordiska grottan. Samtidigt som Wagner i exil skapade sin opera, skrev Karl Marx, som även han tvingats i landsflykt, sin bok om kapitalismens väsen (Kapitalet), vars första band utkom 1867, två år före uruppförandet av Rhenguldet. (Wagner och Marx dog båda 1883.) Motivet ackompanjeras av ljud från smedjans 18 städ. Ett tidigt och på sin tid vågat exempel på repetitiv och konkret musik.
Erda, som stiger upp ur bergsklyftan i ett blåaktigt sken, är i enlighet med sitt namn (ty. Erde, sv. Jorden) en elementarkraft och hör genom sitt musikaliska motiv till vattnet (Rhenmotivet klingar här i ciss-moll istället för Ess-dur). Det skulle kunna betyda att hon är Wotans gudomliga medvetande, som tvingats till tystnad men som nu närmar sig sin medvetenhetströskel, kanske är hon den instinkt som förbinder honom med naturen. Tonarten ciss-moll är nämligen inte besläktad med Ess-dur, utan hör i betydligt högre grad hemma i den musik som beskriver borgen Valhall (det är inte en tillfällighet att även de karakteristiska så kallade Wagnertuborna, som skänker Valhallamotivet dess klangfärg, hör hemma i den sfären).
Från Wagners brev till August Röckel (den 25 januari 1854) känner vi Erdas ursprungliga tal (Das Raub des Rheingoldes, 1852):
I den här formuleringen döljer sig ett löfte: Om Wotan gör sig fri från ringen går slutet, skymningen (Ragnarök), ännu att undvika. Men Wagner, som redan i början av 1854 hade funnit Erdas profetia vara otillfredsställande, ändrade hennes ord och gav därmed hela Ringcykeln en ny inriktning: Jag låter endast Erda säga: ”Allt vad som är – upphör. En dyster dag för gudarna skymmer. Jag råder dig, sky ringen.” Och Wagner tillfogade: Vi måste lära oss att dö, och att dö i ordets rättaste bemärkelse; fruktan för slutet är källan till all hjärtlöshet, och den uppstår endast där redan själva kärleken förbleknar.
Den förbannelse som vilar över ringen upphör inte förrän denna återbördas till naturen, inte förrän guldet sänkts tillbaka ned i Rhen. Inte heller detta lär sig Wotan förrän alldeles i slutet, då han vid sin tragiska levnadsbanas sista anhalt inser att det som Loge i början upprepade och gripande framhöll, det var vad den maktgirige allra mest förbisåg; han lärde till en början – av Fafners dåd – endast känna förbannelsens makt; först när ringen även bringar Siegfried i fördärvet, inser han att olyckan bara kan gäldas genom att det stulna återbördas, och kopplar därmed villkoret för sin egen önskade undergång till detta gäldande av en gammal orätt.
I Rhenguldets sista scen dyker Erda upp som en Deus ex machina just då situationen ter sig som mest hopplös: Wotan vägrar lämna ifrån sig ringen till jättarna som betalning för att de byggt borgen Valhall. Jättarna är på väg att dra med sig gudinnan Freia som ersättning medan de andra gudarna förgäves försöker övertala Wotan. Då stillnar allt och Erda stiger upp ur jorden som den jordgudinna hon är. Efter sin spådom försvinner hon ned igen. Wotan är skakad och beslutar sig att uppsöka Erda för att få mer vishet och kunskap om ödet som väntar gudarna. I Valkyrian får vi reda på att efter detta möte födde Erda de åtta valkyriorna och Wotans älsklingsdotter Brünnhilde. Sedan återkommer inte Erda förrän i akt III av Siegfried, då Wotan manar fram Erda ur hennes eviga sömn.
Loge heisst du, doch nenn’ ich dich Lüge (”Ditt namn är Loge, men jag kallar dig Lögne”) säger Wotan, som varken kan handla eller regera utan Loge. Loge (eller Loke som han heter i de fornnordiska sagorna) är den fornnordiska mytologins Lucifer. Han förkroppsligar de sataniska krafterna: heta drifter och begär, brinnande lidelse. Loge är andens eld: Han frambringar glödande tankar, men kan förbränna allt om han förvandlas till eld. Endast i Rhenguldet uppenbarar sig Loge i en påtaglig gestalt (som halvgud). I de följande tre operorna möter vi honom som eld. Hans musikaliska motiv är som hans väsen; oroligt, glittrande, skimrande likt elden.
Som en man, som i hela sin uppenbarelse verkar vara född till att härska, leder Wotan sin hustru Fricka till den nya gudaboningen. Solen skiner och en underbar regnbågsskimrande bro förbinder den fjärran horisonten med Valhall. Skenbart ett lyckligt slut: Borgen står klar, Freia (och därmed de gyllene äpplen som skänker evig ungdom!) tillhör åter gudarna och Alberich är besegrad. Men någonstans i världen finns ringen. Hat och maktbegär har förgiftat gudarnas ogrumlade tillvaro. Priset har varit för högt. I bästa fall är Wotan medveten om detta, då han för ett ögonblick eftertänksamt blir stående på bron:
Då slås Wotan av en tanke, som orkestern avslöjar för oss. Det är motivet som i Ringcykelns andra del (Valkyrian) är knutet till svärdet Nothung. Svärdet ska tillhöra en hjälte som heter Siegmund och som är Wotans son. Denne ska återvinna ringen för sin fars räkning. Genom den egna viljan, som dock är styrd av fadern, ska detta förhindra världens undergång. Wotan bedrar sig själv. Han och gudarnas släkte är redan dömda till undergång i och med intåget i Valhall.
Handlingen är förlagd till sagotiden.
Djupt i floden Rhen simmar Rhendöttrarna och sjunger om skatten de vaktar, Rhenguldet som ligger på flodens botten (”Weia! Waga! Woge, du Welle!”). Nibelungen Alberich närmar sig och försöker lystet fånga en av dem, men de skrattar hånfullt åt den otäcke dvärgen. Varje gång han sträcker ut sina armar för att omfamna dem, smiter de undan och skrattar åt honom. Då tränger en solstråle ned mellan klipporna och träffar Rhenguldet, som börjar lysa och glimma. Alberich dras dit av skenet och intet ont anande röjer de tre rhendöttrarna guldets hemlighet för honom. Endast den som frånsäger sig kärleken kan vinna Rhenguldet och smida den ring, som kommer att ge ägaren herraväldet över världen (”Nur wer der Minne Macht entsagt”). I visshet om att kärleken är det sista som den kärlekskranke dvärgen skulle vilja ge avkall på fortsätter de sin lek. Alberich grips av maktbegär och med en ohygglig ed avsvär han sig kärleken och rövar guldet. Under Rhendöttrarnas klagoskrik försvinner han i djupet. Hans hånskratt skallar över den mörknande scenen.
På gräsvallen sover gudarnas konung, Wotan, och hans hustru Fricka. Hon väcker Wotan som ser att jättarna Fafner och Fasolt har byggt färdigt borgen Valhall. Wotan gläder sig åt detta, men Fricka påminner honom om att han har lovat jättarna att de ska få hennes syster Freia, kärlekens och den eviga ungdomens gudinna, som lön för bygget. Freia flyr från jättarna och söker skydd hos Wotan, som redan i förväg har sänt eldens gud, den listige Loge för att finna någon ersättning åt jättarna. Det är Freia som har guldäpplena som ger gudarna den eviga ungdomen, och Fasolt och Fafner gör allt för att få henne med sig. Froh anländer för att försvara sin syster och åskguden Donner utmanar jättarna till strid. Wotan hindrar dock honom från att slunga sin hammare mot jättarna, då Wotan ser till att alla avtal uppfylls och hans makt är baserad på de avtal han ristat på spjutet Gungner. Det här med Freia som lön är inte Wotans idé från början utan Loges.
Loge vänder tillbaka och ställs till svars för sina handlingar. Han slingrar sig bara när han beskriver alla levande varelsers längtan till kärlek. Han berättar vidare att han har sökt igenom hela världen utan att finna någon som ville avstå från kärleken (”Immer ist Undank Loges Lohn!”). Men han berättar också att dvärgen Alberich rövat bort Rhenguldet och att han är i färd med att smida en ring, som snart ska göra honom till världens herre. Loge frågar jättarna om de skulle vara intresserade av den istället för Freia? Jodå, det kan de visst. Men Wotan vill inte lyssna på det örat; inte bestjäl man ens en tjuv – det skulle just se ut! Jättarna tröttnar på diskussionen. De tar helt enkelt med sig Freia i väntan på att gudarna ska bestämma sig. Loge ser med illa dold skadeglädje hur Freias frånvaro och bristen på guldäpplen påverkar gudarna. Wagner målar deras åldrande i sotigt, giftiga färger. Trötta och griniga dissonanser över den musik som här ihop med Freia och evig ungdom. I samma ögonblick som Freia lämnar gudarna vissnar alla blommor, och gudarna märker att de åldras, alla utom Loge som hånfullt kommenterar deras utseende och sinande krafter. Fricka grips av raseri mot Wotan som har fört gudarna in i deras svårigheter, och han beslutar sig för att tränga genom svavelklyftan ner till Nibelheim för att där råna Alberich från Rhenguldet. Loge följer med (ledsagad av sin opålitligt fladdrande musik) som sällskap och rådgivare.
Orkestermellanspel som skildrar Wotans och Loges resa ner i underjorden. I partituret står angivet 18 städ i olika storlekar och tonhöjd som ska skildra nibelungarnas eviga hamrande och smidesarbete.
Alberich har genom ringens makt fått alla nibelungar i sin våld och driver dem som slavar till att gräva upp skatter ur jorden. Hans lillebror Mime har smitt en vidunderlig trollhjälm (Tarnhelm), som förtrollar den som bär den eller gör honom osynlig. Alberich tar hjälmen, gör sig osynlig och med ett djävulskt skratt piskar han den försvarslöse Mime. Wotan och Loge stiger ned i klyftan. De träffar på den klagande Mime som gärna berättar om hjälmen och ringen. När Mime hör Alberich närma sig försvinner han snabbt. Alberich känner igen Wotan och Loge, och är till en början misstänksam men gudarna smörar och fjäskar. Alberich berättat hånfullt om sin makt och hur han ska erövra Valhall samt våldföra sig på gudinnorna. Wotan blir rasande och vill slå ned honom, men den listige Loge smickrar dvärgen, så att han avslöjar hjälmens trollkraft för dem. Alberich förvandlar sig först till en hiskelig drake, men Loge frågar honom om han inte kan förvandla sig till något mindre. Alberich gör sig då till en liten padda. Genast är Wotan framme och sätter foten på honom, och Loge bemäktigar sig hjälmen. Alberich, som nu återfått sin mänskliga gestalt, binds och förs upp till gudarnas värld.
Wotan lovar Alberich att han ska återfå friheten om han vill utlämna ringen och guldskatten. På Alberichs befallning överlämnar nibelungarna alltsammans (”Wohlan die Nibelungen rief ich mir nah”). Om Alberich bara har kvar ringen kan han lätt ta tillbaka skatten senare. Döm om hans indignation när Wotan även rånar honom på denna dyrgrip. Alberich är fri, han kan gå. Men vad är hans frihet värd? Innan han åter dyker ned i underjorden fäster han en förbannelse vid ringen: död och elände ska drabba alla som kommer i kontakt med den. Ingen ska få någon glädje av ringens glans. Den som äger den ska plågas av bekymmer och den som inte äger den, ska känna avund. Bara i nibelungarnas ägo ska den bringa lycka.
Fasolt och Fafner återvänder med Freia och begär att gudarna ska mäta upp så mycket guld att det helt döljer henne. För att skyla Freias hår måste gudarna offra trollhjälmen. Fasolt vill inte skiljas från Freia och spanar efter en glimt av henne. Genom guldskatten ser han plötsligt en strimma av hennes ena öga och kräver att få behålla henne. Fafner kräver att Wotan offrar ringen. Han nekar bestämt att lämna den ifrån sig och rasande hotar jättarna med att ta med sig Freia för evigt. Då materialiserar sig en märklig varelse. Det är Erda, urvalan, den allvetande jordgudinnan, som stiger upp ur jorden. Hon varnar Wotan för ringens förbannelse och uppmanar Wotan att ge bort den (”Weiche, Wotan, weiche!”). Skakad av valans ord avstår Wotan från ringen. Erda vet att det bara är en förhalningsmanöver på vägen utför. Förbannelsen träder omedelbart i kraft: Jättarna blir osams och börjar slåss om guldet. Fafner börjar krafsa ihop skatten medan Fasolt ber gudarna att lösa tvisten, men ingen är intresserad. Då viskar Loge till Fasolt att strunta i skatten och ta ringen istället. Men Fafner slår ihjäl brodern och släpar med sig både guldet, ringen och broderns lik. Gudarna erkänner ringens förbannelse och Wotan beslutar stiga ned till Erda och höra vad framtiden bär i sitt sköte. Då pekar Fricka på den ståtliga borgen som väntar på sina invånare i aftonsolens glans. Åskguden Donner låter blixtarna splittra molnen som döljer borgen (”He da! Zu mir, du Gedüft!”) och på Frohs uppmaning skrider gudarna högtidligt via regnbågen över till deras nya boning. Wotan blir betagen av synen (”Abendlich strahlt die Sonne Auge”) och ger den namnet Valhall. Ur djupet hörs Rhendöttrarnas klagan över det förlorade guldet (”Rheingold! Rheingold!”). Wotan skrattar när Loge hånar dem. Men djupt där nere sjunger de vidare om falskheten som bor ovan molnen.
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
