Loading AI tools
fransk ubåts-klass Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Requin-klassen var en klass av nio ubåtar som byggdes för den franska flottan i mitten av 1920-talet. De flesta deltog i strid under andra världskriget för Vichyfrankrike eller de fria franska styrkorna. Nio ubåtar byggdes på varven i Brest, Cherbourg och Toulon mellan 1923 och 1928. Fyra av fartygen tillfångatogs av italienska styrkor och sänktes av de allierade. Endast ett fartyg överlevde kriget - Marsouin, som togs ur bruk strax efter krigsslutet.
| ||
Souffleur 1926 | ||
Allmänt | ||
---|---|---|
Typ | Ubåt | |
Operatörer | Frankrikes flotta Fria franska sjöstyrkorna | |
Före | Redoutable-klass | |
Byggda | 1923-1928 | |
I tjänst | 1926-1946 | |
Färdigställda | 9 | |
Tekniska data | ||
Deplacement | 1 150 ton | |
Deplacement i u-läge | 1 441 ton | |
Längd | 78,3 meter | |
Bredd | 6,84 meter | |
Djupgående | 5,1 meter | |
Framdrift | ||
Huvudmaskin | 2 × dieselmotorer, 2 900 hp (2 163 kW) 2 × elmotorer, 1 800 hp (1 342 kW) | |
Prestanda | ||
Maxfart | 15 knop (28 km/h) | |
Fart i u-läge | 9 knop (17 km/h) | |
Dykdjup | 80 meter | |
Lastförmåga | ||
Besättning | 51 | |
Beväpning | ||
Sekundärartilleri | 1 x 10 cm däckskanon | |
Luftvärnsartilleri | 2 x 8 mm kulsprutor | |
Torpeder | 10 x 55 cm torpedtuber |
Requin-klassen beställdes som en del av den franska flottans expansionsprogram under 1922 och 1923.[1] Klassen konstruerades med ytterligare erfarenheter från undersökningar av före detta tyska ubåtar som erhållits som krigsskadestånd.[1] Fartygen var avsedda för spaning och tjänstgöring i kolonier, för att attackera potentiella fienders farleder.[1] Klassen hade stor räckvidd och dykdjup, men led dock av dålig manövrerbarhet och hastighet på ytan.[1][2]
Ubåtarna i klassen var 78 meter långa, hade en bredd på 6,8 meter och ett djupgående på 5,1 meter, och de kunde dyka upp till 80 meter. Requin-klassen hade ett deplacement på 1 150 ton vid ytan och ett deplacement på 1 441 ton under ytan. Framdrivningen i ytläge sköttes av två dieselmotorer på 2.900 hk (2.163 kW) och två elmotorer på 1.800 hk (1.342 kW). Ubåtarnas elektriska framdrivning gjorde att de kunde uppnå hastigheter på 9 knop (17 km/h) under vattnet och 15 knop (28 km/h) på ytan. Räckvidden på ytan var 7 700 nautiska mil (14 300 km) vid 9 knop (17 km/h) och 4 000 nautiska mil (7 400 km) vid 12 knop (22 km/h), med en räckvidd under vattenytan på 70 nautiska mil (130 km) vid 5 knop (9,3 km/h).[3][1]
Konstruktionsdata | ||||
Namn | Sjösatt | Levererad | Öde | |
---|---|---|---|---|
Caïman | 3 mars 1927 | 7 februari 1928 | Sänkt av sin egen besättning i Toulon, senare bärgad av italienska styrkor för att därefter sänkas av allierade flygplan.[2] | |
Dauphin | 2 april 1925 | 22 november 1927 | Erövrad av italienska, och därefter tyska styrkor som sänkte ubåten.[2] | |
Espadon | 28 maj 1926 | 16 december 1927 | Erövrad av italienska styrkor och senare borrad i sank.[2] | |
Marsouin | 27 december 1924 | 7 september 1927 | Använd av de fria franska styrkorna från 1942, senare såld som skrot 1946.[2] | |
Morse | 11 november 1925 | 10 februari 1928 | Sänkt av en mina den 16 juni 1940.[2] | |
Narval | 9 maj 1925 | 23 juli 1926 | Använd av de fria franska styrkorna, sänkt av en mina utanför Tunisien 1940.[2] | |
Phoque | 16 mars 1926 | 7 maj 1928 | Erövrad av italienska styrkor, senare sänkt av allierade flygplan utanför Sicilien den 28 februari 1943.[4] | |
Requin | 19 juli 1924 | 26 maj 1926 | Erövrad av italienska styrkor och därefter av tyska styrkor som skrotade ubåten 1944.[5] | |
Souffleur | 1 oktober 1924 | 10 augusti 1926 | Sänkt av den brittiska ubåten HMS Parthian utanför Beirut.[2] |
Mellan 1935 och 1937 genomgick alla fartyg en större översyn.[1][6] Vid andra världskrigets utbrott tjänstgjorde fartygen i Medelhavet och ingick i den 4:e ubåtsflottiljen stationerad i Bizerte.[7] Efter vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland gick alla fartyg utom Morse, som sänktes utanför Tunisien den 16 juni 1940, och Narval, som gick över till de fria franska flottstyrkorna, med i Vichyfrankrikes flotta.[7] Den 25 juni 1941, under Operation Exporter, torpederades och sänktes Souffleur utanför Beirut, Libanon, av den brittiska ubåten Parthian.[8][9] Den 27 november 1942, under sänkningen av den franska flottan i Toulon, sänktes Caïman, som senare bärgades av italienarna och den 11 mars 1944 sänktes igen av amerikanska flygplan.[6][2] Marsouin sänktes inte och flydde från Toulon för att ansluta sig till den fria franska flottan[10] och tjänstgjorde fram till 1946.[6][2]
Den 8 december 1942 kapade tyska styrkor fyra fartyg av Requin-klassen i Bizerte: Phoque, Requin, Espadon och Dauphin, och överlämnade dem sedan till Italien.[1] I Regia Marina fick de beteckningarna FR. 111, FR.113, FR.114 respektive FR.115 och byggdes om till transportubåtar.[11] Torpedutrustningen togs bort från fartygen och kvar blev endast två 13,2 mm kanoner; de kunde då transportera 50 ton last och 145 ton bränsle.[7] Endast ombyggnaden av Phoque (FR.111) slutfördes, men under sin första resa under italiensk flagg den 28 februari 1943 sänktes fartyget nära Syrakusa av amerikanska flygplan.[11] Efter att de allierade hade ingått vapenvila med Italien sänktes de återstående fartygen i september 1943 av italienska - eller tyska styrkor.[11]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.