Renässanshumanism
verksamhet av kultur- och utbildningsreformer under renässansen, en motsvarighet till den medeltida skolan / From Wikipedia, the free encyclopedia
Renässansens humanism var en verksamhet av kultur- och utbildningsreformer under renässansen, en motsvarighet till den medeltida skolan. Författare, forskare och civila/medborgerliga ledare var de första vi idag skulle kalla humanister. Under 1400-talet började italienska akademiker använda ordet umanista, myntat av diktaren Ludovico Ariosto,[1] när man talade om studier av klassisk litteratur och dess konst. Detta inkluderade även retorik. Det var inte förrän under 1500-talet som vår motsvarighet till ordet humanism uppstod i engelskan. Det var i början av 1800-talet, förmodligen i Tyskland, som begreppet omvandlades till ett materiellt fenomen. Detta stod för hängivenhet till den antika grekisk/romerska litteraturen och de mänskliga värderingar som kan hämtas från dem. Humanismen var ett annat sätt att se på utbildning då den medeltida skolan i huvudsak fokuserat på kristen lära, studier av bibeln. I motsats till de medeltida värderingarna om världen så studerade humanisterna hur världen såg ut ur ett mer världsligt perspektiv. Den humanistiska skolan förberedde för yrkesutbildning och forskning inom naturvetenskap. De förberedde män för vidare yrkesutbildningar så som till läkare, advokater och professionella teologer. Man studerade antik litteratur inom ämnena logik, naturfilosofi, medicin, juridik och teologi. Den humanistiska utbildningen var extremt tidskrävande och väldigt djupgående. Det hårda arbetet gav dock utdelning på många sätt då humanisterna blev eftertraktade på arbetsmarknaden som administratörer och rådgivare åt furstar och kungar. Huvudcentren för renässansens humanism var de Italienska städerna Florens och Neapel.
Under den här tiden fanns en mängd olika livsåskådningar. Humanisterna menade att de alla bara var olika sätt att se på en enda sanning och kom på ett nytt sätt att förklara denna sanning på ett mer vetenskapligt sätt. Det är däremot svårt att se humanismen som en enhetlig filosofi, de flesta humanisterna hade sina egna sätt att se på saken. Men det gemensamma för dem alla är deras intresse för de antika idéerna och kulturen samt deras tro på att varje människa är unik och har ett speciellt värde. Kärnan i ideologin för alla humanister var förstås alltid människan och hennes förnuft.
Istället för att utbilda yrkesmän i strikt praxis, var humanisternas syfte att skapa ett väl talande och skrivkunnigt samhälle och syftet med detta var att medborgarna skulle kunna engagera sig aktivt i det samhälle de levde i, därför ingick även politik i denna samhällsfostran. Detta kunde ibland innebära att en del kvinnor kunde få chansen att utbilda sig. Genom den här typen av utbildning skulle fler människor kunna engagera sig mer i samhället och ha åsikter om vad som hände. För att uppnå detta lät de befolkningen studera grammatik, retorik, historia, poesi och moralfilosofi. Något som senare har kommit att kallas humaniora.