Rayleighkriteriet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Rayleighkriteriet är inom optiken det vanligaste villkoret som används för att beskriva ett optiskt instruments upplösningsförmåga. Det säger att: Två punktformiga ljuskällor är enligt rayleighkriteriet individuellt urskiljbara (genom en cirkulär apertur) om vinkelavståndet mellan dem överstiger definierat genom:
där är ljusets våglängd[2] och är diametern för instrumentets apertur. Med approximationen (i radianer) för små vinklar får vi:
- radianer.
Denna definition används för instrument med objekt på långt avstånd, som teleskop, och för ett teleskop är upplösningen i bågsekunder för ljus av våglängden 550 nm ungefär lika med (objektivdiametern angiven i mm)[3]
- bågsekunder.
På motsvarande sätt är två punktformiga ljuskällor urskiljbara om det linjära avståndet mellan dem överstiger:
där är brytningsindex för mediet mellan ljuskällorna och aperturen[2], medan är halva aperturvinkeln och sålunda är instrumentets numeriska apertur. Denna senare variant av kriteriet används för mikroskop.[4]