![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/f/fa/1965_Peel_P50%252C_The_World%2527s_Smallest_Car_%2528Lane_Motor_Museum%2529.jpg/640px-1965_Peel_P50%252C_The_World%2527s_Smallest_Car_%2528Lane_Motor_Museum%2529.jpg&w=640&q=50)
Peel P50
From Wikipedia, the free encyclopedia
Peel P50 är en trehjulig mikrobil som ursprungligen tillverkades mellan 1962 och 1965 av Peel Engineering Company på Isle of Man. Den har ingen backväxel, men ett handtag på baksidan gör det mycket lätt att fysiskt manövrera bilen vid behov.
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/f/fa/1965_Peel_P50%2C_The_World%27s_Smallest_Car_%28Lane_Motor_Museum%29.jpg/640px-1965_Peel_P50%2C_The_World%27s_Smallest_Car_%28Lane_Motor_Museum%29.jpg)
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/3/3a/PeelTrident.jpg/640px-PeelTrident.jpg)
Den var designad som en stadsbil och marknadsförd som en bil med sittplatserna "en vuxen och en kasse". Fordonets enda dörr var på vänster sida och i utrustningen ingick en vindrutetorkare och endast en strålkastare. Standardfärger var Daytona White, Dragon Red och Dark Blue. 1963 års modell kostade 199 GBP som ny. Ca 50 stycken producerades och 27 stycken lär fortfarande existera.[1]
Under 2010 producerades en replika-version av bolaget Peel Engineering Ltd, baserat i England (inte att förväxla med den ursprungliga Peel Engineering Company från Isle of Man). Externt var denna bil mycket lik originalet, men den hade stora skillnader i fjädring, styrning och drivlina. Den hade en elektrisk motor och toppfarten var 16 km/t. Replika-versionen var inte laglig att framföra på väg. De ursprungliga färgerna användes på modellerna under 2010 men Dark Blue ersattes av Capri Blue.
Under 2011 producerades en ny version laglig att framföra på väg. Den fanns med både bensin- och eldrift.