Nytestamentliga apokryfer
From Wikipedia, the free encyclopedia
Nytestamentliga apokryfer är en omdebatterad term, tentativt använd för att beteckna sådana skrifter om Jesus och urkyrkan som inte var en del av Muratoriekanon, inte fanns med i Athanasius’ påskbrev från år 367 och inte kom att ingå i den syriska kanon när den syriska kyrkan som den sista kyrkan i östkyrkan år 508 antog 27 böcker i Nya testamentet som kanoniska.[1]