Loading AI tools
arabisk politisk ledare och grundare av islam Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Muhammed (arabiska: محمد, Muḥammad, "den prisade"), född omkring 570 i Mecka som Muḥammad ibn ‘Abdullâh, محمد بن عبد الله بن عبد المطلب, död 8 juni 632 i Medina i nuvarande Saudiarabien, var en religiös, politisk och militär ledare som enade Arabiska halvöns stammar. Han grundade religionen islam, enligt modern historieforskning.[1] Enligt muslimsk tro var han den absolut sista profeten och den profet som kom efter profeten Jesus.
| Muhammed ibn Abdullah | |
 Muhammed (till höger) får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel. Miniatyr på pergament från Jami' al-Tawarikh av Rashid al-Din, författad i Tabriz, Persien, 1307. Handskriften finns idag på Edinburghs universitet. | |
| Född | Omkring 570 Mecka |
|---|---|
| Död | 8 juni 632 Medina |
| Språk | Arabiska |
| Yrke/uppdrag | Religiös, politisk och militär ledare som enade Arabiska halvöns stammar. Islams centralgestalt och enligt muslimsk tro var han den siste profeten. |
| Maka | Khadidja bint Khuwailid, 595–619 Sawda bint Zamaa, 619 Aisha bint abu Bakr, 619 Hafsa bint Umar ibn al-Khattab, 625 Zainab bint Khuzaima, 626 Hind bint abu Umayya, 626 Zaynab bint Djahsh, 626 Djuwayriya bint al-Harith, 626 Safiya bint Huayy, 627 Ramla bint abu Sufyan, 628 Maimuna bint al-Harith, 629 |
| Partner | Rayhana bint Zayd, 627 Maria al-Qibtiyya, 628 |
| Barn | Fatima az-Zahra |
| Föräldrar | Abdullah bin Abdul Muttalib Aminah bint Wahb |
Namnet Muhammed betyder "lovvärd" på arabiska. "Lovvärd" förekommer fyra gånger i Koranen. Koranen benämner honom även i andra person med åtskilliga benämningar; profeten, budbäraren, Guds tjänare ('abd), förkunnare (bashir),[2] vittne (shahid),[3] överbringare av ett glatt budskap om hopp (mubashshir), varnare (nathir),[4] påminnare (mudhakkir),[5] den som kallar [till Gud] (dā'ī),[6] ljuset personifierat (noor),[7] och ledfyren (siraj munir).[8]
Muhammed är enligt muslimer Guds (Allahs) sista profet, profeternas sigill, som under en period på 23 år fick ta emot islams heliga budskap, Koranen, genom uppenbarelser från Gud, via ärkeängeln Gabriel (Jibril). Muhammed nämns också i den muslimska trosbekännelsen, som står i sura 37:35 och 48:29: "Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud".
Muslimer betraktar Muhammed som rasulullah: "Guds budbärare". Hans ursprungliga tillnamn var al-Amin, "den trovärdige". Han är även känd inom den islamiska kulturen som Mustafa ("den utvalde") och rahmatan-lil-'alamin ("Guds utsände barmhärtighet åt mänskligheten"). Vördnaden bland vissa muslimer är stor. Muhammed och omnämnandet av hans namn kan i traditionell skrift eller tal följas av frasen SAW, (sallā allahu ʿalayhi wa sallam, صل الله عليه وسلم), arabiska för "Guds frid och välsignelse vare över honom". Liknande fraser används i religiösa sammanhang ibland även vid omnämnandet av andra profeter som Abraham (Ibrahim), Mose (Musa) och Jesus (Isa).
| Kronologi över viktiga händelser under Muhammeds tid i Mecka | |
|---|---|
| ca 569 | Fadern Abdullah bin Abdul Muttalib dör |
| ca 570 | Muhammed föds i Mecka |
| 576 | Modern, Āminah, dör |
| 578 | Farfadern, 'Abd al-Muttalib, dör |
| ca 583 | Åker på handelsresor till Syrien |
| ca 595 | Träffar och gifter sig med Khadidja |
| 610 | De första uppenbarelserna i grottan Hira (sura Al-Alaq i Koranen) |
| ca 610 | Blir islamisk profet |
| ca 613 | Börjar öppet att sprida islams budskap |
| ca 614 | Börjar få anhängare i Mecka |
| ca 615 | Muslimsk emigration till Aksumriket i Abessinien (Etiopien) |
| 616 | Meckabornas bojkott mot hashimiterna börjar |
| ca 618 | Inbördeskrig i Yathrib (Medina) |
| 619 | Meckabornas bojkott mot hashimiterna upphör |
| 619 | Sorgens år: hustrun Khadidja och farbrodern Abū Ṭālib dör |
| ca 620 | Den nattliga resan |
| 622 | Uppbrott, flykt och emigration (hijra) till Medina |
Muhammed föddes som Muhammed ibn Abdullah ("Abdullahs son"), och hans födelsedag anses vara i månaden rabi al-awwal.[9] Traditionen placerar året för Muhammeds födelse som motsvarande elefantens år, som är uppkallat efter den misslyckade förstörelsen av Mecka det året av Abraha, Jemens kung, som kompletterade sin armé med elefanter.[10][11][12]
Hans far, Abdullah ibn Abd al-Muttalib, var av Hashims släkt och tillhörde stammen Qureish; modern hette Amina. Fadern dog redan före Muhammeds födelse, och modern när han var sex år gammal. Enligt islamisk tradition skickades Muhammed strax efter födseln för att bo hos en beduinfamilj i öknen, eftersom ökenlivet ansågs vara hälsosammare för spädbarn. Vissa västerländska forskare förkastar denna traditions historicitet.[13] Muhammed stannade hos sin fostermor, Halima bint Abi Dhuayb, och hennes man tills han var två år gammal. Vid sex års ålder förlorade Muhammed sin biologiska moder Amina, som dog av sjukdom, och blev föräldralös.[13][14] Därefter tog farfadern Abd al-Muttalib hand om honom, och sedan efter dennes bortgång, farbrodern Abu Talib.[15]
Muhammed hade inga egna tillgångar. Han ärvde inget efter sin farfar, mamman var fattig och pappan som dog ung lämnade bara efter sig fem kameler, en mindre flock får och getter samt en slavflicka.[16] Muhammed fick arbeta för sitt uppehälle "och arbeta särskilt hårt om han någonsin skulle lyckas få ihop tillräckligt för att kunna skaffa sig en egen kamelflock, betala vad det kostade att få en hustru och bilda sin egen familj".[17]
Qureish var köpmän och när Muhammed var nio eller tolv år följde han med på sin första karavan. Han förblev handelsresande under den första halvan av sitt liv.[18][19] Klanen hade monopol på sträckan nord-syd och var därför de enda som tjänade pengar på de utländska karavaner som färdades där. De kontrollerade affärsvärlden inom Arabien och etablerade sig som oberoende handlare med egna karavaner till Syrien och Jemen.[20]
Mecka var ett kommersiellt centrum som sände ut och tog emot karavaner från kusten, Syrien och Persien. Mecka och omgivande städer rymde mängder av kristna och judar och det fanns kloster i Arabien. Så till exempel besökte Muhammed senare i livet enligt legenden Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det påstås att han träffade en överenskommelse med de kristna munkarna (Muhammeds skyddsbrev), varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde.[21] En annan legend berättar om hur en kristen munk förutspådde Muhammeds kommande storhet under en av hans första handelsresor med en karavan.[22][23] Enligt islamisk tradition sägs det att munken eller eremiten, som hette Bahira, hade förutsett Muhammeds karriär som Guds profet.[24]
.jpg)
En av Muhammeds morbröder var kristen och Kaba, det centrala templet för den förislamiska religionen i Mecka, rymde också en ikon av jungfru Maria och Jesus.[25] Mecka var alltså en relativt kosmopolitisk stad.
Hilf al-Fudul (arabiska: حِلفُ الفُضُول, De dygdigas allians[26][27]) var en allians som skapades i Mecka år 590[28] av Muhammed (då han var tjugo år gammal och innan mabath) och vissa Meckabor för att etablera rättvisa för alla i samhället genom kollektiva handlingar, till och med för de som inte hade kopplingar till de med makt.[29][30]
Muhammed gifte sig för första gången i 25-årsåldern (omkring år 595).[31] På grund av hans anseende gav Khadidja, en framgångsrik affärskvinna, honom ett förslag om att gifta sig vilket han accepterade.[31] Den femton år äldre änkan Khadidja, som var hans första hustru, var förmögen och ägnade sig åt affärer.[32] Hennes förmögenhet blev grunden för Muhammeds bana som affärsman. Trots åldersskillnaden blev äktenskapet lyckligt.[33] Khadidja var ett stort stöd för Muhammed, och han gifte sig inte med någon annan kvinna medan hans första hustru levde.
När Muhammed var 35 år gammal löste han en tvist om var Den svarta stenen skulle sitta, vilket stoppade ett eventuellt krig.[34]
Muhammed började ägna sig åt religiösa betraktelser och dra sig undan för flera dagar till grottan Hira på Jabal al-Nour i närheten av Mecka för att bedja och meditera. Han bad ensam i grottan i flera veckor varje år.[35][36] I boken Nahj al-Balagha står det att Muhammed varje år brukade gå i avskildhet till grottan Hira', där Ali såg honom och ingen annan.[37] Det var där Muhammed började få visioner vilket anses ha inträffat när han var fyrtio år. Enligt traditionen var det i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel.[38][39] Muhammed trodde sig genom Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som återfinns i Koranens sura 96:l-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i Koranen).
De första visionerna, genom vilka Muhammed fick veta att han var kallad till att bli profet, följdes av en lång och svår period utan några som helst övernaturliga upplevelser. En kristen kusin till Khadidja – Waraqah – uppmuntrade honom, men Muhammed led av depression under denna tid. Sedan tog visionerna vid igen och fortsatte att komma på oregelbundet vis under resten av hans liv. De var enligt uppgift ibland smärtsamma. De kunde förebådas av ljud som av bjällror (hörda bara av Muhammed) och följdes av stor trötthet.[38][39] Enligt shiaislam var profeten långt ifrån överraskad eller rädd då Gabriel kom, och välkomnade ängeln som om han hade väntat på honom. Profeten hade inte heller några svårigheter med att repetera verserna från den första uppenbarelsen.[40]
Det har förekommit många spekulationer om Muhammeds visioner. Troende muslimer är övertygade om att de var vad han sade: Guds ord förmedlade av ängeln Gabriel (som han efter de första gångerna nästan aldrig mera såg, utan bara hörde). Kritiker har hävdat att han hittade på dem (en mycket vanligt förekommande uppfattning efter korstågen och fram till modern tid), medan andra har föreslagit att han led av epilepsi.[41][42] Den kroppsliga reaktionen, såsom den rapporteras i muslimska källor, äger vissa likheter med den som kunde observeras hos Sri Ramakrishna i Indien och kan även jämföras med upplevelser av kristna helgon som Teresa av Ávila (ingen av dessa lär dock ha lidit av epilepsi). Maxime Rodinson menar i sin bok Mahomet att vissa av de senare meddelandena från ängeln Gabriel kan ha varit omedvetna uttryck för Muhammeds egna önskningar (han var då en politisk ledare med stort ansvar och hög prestige), medan de tidigare uppenbarelserna förefaller vara helt autentiska.[förtydliga]
Islamologer är ense om att det finns en ganska tydlig skillnad mellan de första uppenbarelserna, som skedde medan Muhammed levde i Mecka och ansträngde sig för att omvända stadens hedningar till ett rättfärdigt leverne, och de som kom efter att han hade flyttat till Medina och bedrev krig mot Mecka. Till att börja med vände han sig inte till judarna eller de kristna. I själva verket lånade han vokabulär och riter från judarna och tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen.
Budskapet han kom med var främst varningar om den förestående domen och nödvändigheten av att leva rättfärdigt, tänka på de fattiga och underkasta sig den ende Guden. Uppenbarligen hoppades han att han genom sitt budskaps renhet och sin egen moraliska resning skulle kunna ena alla medlemmarna i det meckanska samhället. Under denna period var den enda trosbekännelsen: "Det finns ingen annan gud än Gud". Att Muhammed inte nämns som Guds profet torde tyda på att han ville att judar och kristna skulle återupptäcka den moraliska radikalitet han predikade i sina egna religioner och stödja honom. Den omgivande miljön var starkt präglad av polyteism, även om dess inflytande ofta överdrivits av sentida muslimer.
Muhammeds senare hustrur, särskilt Aisha, var avundsjuka på hans känslor, på den kärlek och vördnad som han fortfarande kände för Khadidja, hans första hustru.[43] Åtskilliga av Muhammeds många äktenskap tillkom av ekonomiska eller politiska skäl. Flera av de senare giftermålen gick ut på att skapa allianser med olika delar av de stammar som bodde i Arabien på Muhammeds tid. Det gällde även Aisha som var sex år när Muhammed slöt äktenskapskontrakt med hennes far Abu Bakr. Äktenskapet fullbordades genom samlag några år senare när Aisha fyllt nio år och Muhammed var 54 år.[44] Aishas unga ålder när hon gifte sig med Muhammed – som anses vara någonstans mellan sex och 19 år – citeras ofta av islamkritiker som bevis på trons inneboende kvinnofientlighet.[45] Abu Bakr var en inflytelserik man och blev med tiden den förste kalifen. En annan av Muhammeds hustrur, Hafsah, var dotter till den andre kalifen, Omar.[46] Efter Khadidjas död tog han sig tio hustrur till och även två konkubiner. Khadidja och Muhammed fick två söner och fyra döttrar.[47] Vissa shiitiska lärda hävdar att Fatima var Muhammeds enda dotter.[48] Båda sönerna dog vid späd ålder. I enlighet med den ännu gällande arabiska traditionen fick Muhammed efter sin förste sons födelse tillnamnet Abu al-Qasim ("al-Qasims far"). Det är från dottern Fatima som alla Muhammeds ättlingar härstammar.[49] Fatima ansågs stå sin far väldigt nära, och är omnämnd i flera hadither, det vill säga den nedteckande islamiska tradition som av religiösa betraktas utgå från Muhammed.[50]
Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Omkring år 613 började Muhammed predika för allmänheten (se även Varningshadithen).[51][52] Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de som tillhörde svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt, och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten fick flera tidiga muslimer sätta livet till, medan de rika araber som följde Muhammed fick uppleva bojkott och förnedring. Ganska snart emigrerade en grupp av dem till Abessinien, där somliga blev kristna. Detta var den första emigrationen (hijra).[53]
Muhammeds roll som profet var från första början politiskt färgad. Han ville förvandla samhället,[53] och för att göra detta måste han antingen vinna över de mäktiga i samhället eller själv ta deras plats. Eftersom alla stadsbor inte var intresserade av vad en ung man från en ganska obetydlig klan hade att säga om deras leverne som snart började hota om att göra sig av med honom[53].
Antalet anhängare som utvandrade till Abessinien uppges ha varit 83 män och några kvinnor (bland dem profetens dotter Ruqayyah, som åtföljde sin make, den senare kalifen Usman). Under tiden fick de av Muhammeds anhängare som stannat kvar i Mekka en mycket värdefull tillökning genom Umar ibn al-Khattabs övergång till islam. Umar, som genom sin mor var besläktad med den rika och mäktiga klanen Makhzum, åtnjöt också stort anseende i staden för sina personliga egenskaper.[54] Motståndarna slog tillbaka genom att utesluta Muhammed och hans släkt ur stadens gemenskap och stänga in dem i deras stadsdel, den dalklyfta där Abu Talibs familj bodde (Meckabornas bojkott mot hashimiterna). Även om denne farbror och fosterfar till Muhammed inte själv trodde på Muhammeds profetkallelse tillbakavisade han med harm meckanernas uppmaning att ta avstånd från profeten. Under denna tid av nöd gjorde Muhammed ett medgivande åt de hedniska föreställningarna genom att i en föregiven uppenbarelse erkänna gudinnorna Allāt, Manāt och al-‘Uzzá såsom Allahs döttrar och medlare. Profetens samvete drev honom dock snart till att återta detta medgivande.[54] På grund av dess kontroversiella karaktär kom traditionen om de sataniska verserna aldrig in i någon av de kanoniska hadithsamlingarna (även om möjliga förkortade versioner av händelsen gjorde det).[55] Referensen och exegetiken om verserna förekommer i tidiga historieböcker.[56][57][58]
I samband med att antalet av Muhammeds följare ökade, försökte Quraysh att förhandla med honom så att han skulle sluta med sitt predikande. Men varken erbjudanden om pengar eller makt övertalade honom. Muhammed sa till sina motståndare att han inte skulle överge uppdraget som hade getts till honom av Gud, 'även om ni placerar solen i min högra hand och månen i min vänstra'.[59]
.jpg)
I alla fall måste det för en tid ha åstadkommits en försoning mellan de olika partierna i staden. Åtskilliga av utvandrarna från Abessinien till Mecka, däribland Muhammeds dotter och hennes make, återvände. Kort därpå träffades profeten av två svåra slag i det att både hans hustru och hans farbror Abu Talib avled inom loppet av samma år, 619 (Sorgens år). I Abu Talibs ställe fick nu hans bror Abu Lahab, som egentligen var en stark motståndare till den nya religionen, ta profeten under sitt beskydd, för sin heders skull i sin egenskap av släktens huvudman.[54] Kort därefter drog Abu Lahab tillbaka klanens skydd åt Muhammed, vilket försatte Muhammed i fara. Tillbakadragandet av klanskyddet innebar att blodshämnd inte skulle utkrävas ifall han dödades.[60][61]
Den förtvivlade situationen gav Muhammed idén på att utvandra från Mecka och på annat håll söka en fristad för sig och sina anhängare. Han vände sig först till grannstaden i söder, Taif, vars invånare stod i livlig handelsförbindelse med meckanerna. Där fann han dock inte mer stöd för sin förkunnelse än hos sina egna landsmän. Han blev inte bara hånad, utan rent av fördriven med stenkastning och tvingades söka skydd i en hednisk stamförvants trädgård. Till Mecka vågade han först återvända då en ansedd släkting högtidligt hade tillförsäkrat honom sitt skydd.[54]
Enligt Koranen 17:1 gjorde Muhammed en nattlig resa och färdades enligt traditionen från Mecka till Tempelberget i Jerusalem där han blev förd till himlen och fick möta Gud.[62][63] Den nattliga resan företogs omkring 620.
Muhammed antog 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Enligt traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet eftersom de i diskussioner med judarna i staden hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit.[60] I juni år 622 smet Muhammed ut från Mecka i hemlighet då han varnats om en komplott om att lönnmörda honom (se även Laylat al-Mabit), och flyttade sina följare till Medina,[64] 45 mil norr om Mecka.[65] Från och med Muhammeds tid kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning och kallas för den andra eller stora utvandringen.[53] De som migrerade från Mecka tillsammans med Muhammed blev kända som Muhajirun (Migranterna).[60] Medinaborna som konverterade till islam och hjälpte de muslimska migranterna att hitta tillflykt blev kända som Ansar (Hjälparna).[60] Sedan instiftade Muhammed broderskap mellan Muhajirun och Ansar, och han valde Ali som sin egen broder.[66]
I Medina blev Muhammeds verksamhet uttalat politisk och de medinska uppenbarelserna återspeglar detta. För att hantera det militära hotet från Mecka sände han ut razzior för att blockera och sabotera deras kommers, och lät i ett fall lönnmörda en diktare som hade skrivit nidverser om honom och vad de ansåg var hans politiska ambitioner. Muhammed var tvungen, för att överleva, att gå i allians med judar och icke-muslimska stammar och ställde inte krav på att de skulle omvända sig förrän hans egen grupp hade blivit stark nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mecka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. De mest kända striderna utkämpades år 624 vid Badr, 625 vid Uhud och 627 vid Medina. Staden Khaybar som beboddes av judar intogs av Muhammed år 628.
Muhammeds förhållande till judarna i Medina var aldrig bra, och han kritiseras ofta utanför den muslimska världen för hur han behandlade dem.[69] Judiska stammar i Arabien hade migrerat dit före islams tillkomst. De judiska stammarna spelade en betydande roll under islams framväxt. Muhammed hade många kontakter med judiska stammar, både urbana och nomader. Att äta fläsk har alltid varit starkt förbjudet i båda religionerna.[70] Muhammed såg kristna och judar (som han båda kallade "bokens folk") som naturliga allierade, som delade grundprinciperna i hans läror.
Muhammed försökte vinna över judarna till islam bland annat genom adopterandet av deras böneriktning mot Jerusalem och fastan på ashuradagen.[71]
I Medinakonstitutionen gavs judar jämställdhet med muslimer i utbyte mot politisk lojalitet[72][73] och fick utöva sin egen kultur och religion.
Senare, när Muhammed stötte på motstånd från judarna, började muslimer anta en mer negativ syn mot judarna och såg dem som något av femtekolonnare. Efter tre år av fredlig samexistens bröt judarna den pakt de hade slutit med Muhammed genom att samarbeta med Quraysh för att bekämpa muslimer i Medina, särskilt vid slaget vid vallgraven år 627.
Judiska Banu Qurayza, en folkstam i Medina, beskylldes för förräderi då de påstods ha kopplingar till fiender som belägrade staden i samband med slaget vid vallgraven år 627.[74][75][69] Efter att Sa'd ibn Mu'adh, en av Muhammeds följeslagare, gjort bedömningen att judarna måste avrättas, godkände Muhammed en order att halshugga samtliga judiska män som tillhörde Banu Quaryaza. Kvinnor och barn förslavades och judiska män som överlevde tvingades lämna Medina.[76][77][78][79][80][81][82][83]
Genom att hålla fast vid sin egen religion ifrågasatte judarna sanningen i Muhammeds uppenbarelser och han förnekades som profet. Muhammed bröt med de judiska traditionerna och ändrade den tidigare fastan till en egen fastemånad för muslimerna samt ändrade böneriktningen från Jerusalem till Kaba i Mecka, som vissa anser ägde rum i Masjid al-Qiblatayn.
Muhammed såg även de judiska stammarna i Hijaz som ett hot och tog militär kontroll över dem. Han lät judarna behålla sina egna områden på villkor att de avstod hälften av det de producerade till Medina.[84]
Muhammeds strategi och sammanhållningen bland muslimerna bröt till slut ned motståndet i Mecka. År 630 var han stark nog att inta staden, vilket han gjorde utan våldsamheter. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kaba och där rensa helgedomen från avgudabilder.
Mot hösten samma år företog han ett stort fälttåg (Expeditionen till Tabuk) med ända till 30 000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tabuk, ungefär halvvägs mellan Medina och Jerusalem. Sedan Muhammed där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina. På den Arabiska halvön underkastade sig den persiske ståthållaren i Jemen och detta lands småfurstar Muhammeds islamiska välde, sydkustens riken skickade sändebud med gåvor, och många kristna stammar erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog Muhammed sin sista vallfart, "avskedets vallfart", till Mecka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland vilka den om det rena månåret utan skottdagar.
Efter sin återkomst till Medina insjuknade han och dog den 8 juni 632 i Aishas hus.[85] Enligt sunnimuslimer dog Muhammed i favorithustrun Aishas famn. Shiamuslimerna hävdar å andra sidan att han dog i Alis famn.
Även om han bara var 63 år gammal hade Muhammed krafter hastigt sjunkit, möjligtvis till följd av de senare årens strapatser. Han tvingades ge upp sin vana att tillbringa natten i tur och ordning hos var och en av sina hustrur. I stället bodde han permanent hos sin hustru Aisha.[86] Han fick till slut avstå från att dagligen leda bönen och gav istället detta uppdrag åt sin vän och svärfar Abu Bakr.
En av händelserna som sunnimuslimer använder för att rättfärdiga Abu Bakrs kalifat, är att Abu Bakr ledde bönerna när Muhammed var sjuk. Shiamuslimer argumenterar att eftersom sunnimuslimer anser att både goda och onda personer kan leda böner, så saknar det betydelse att Abu Bakr ledde bönen om han ens gjorde det, eftersom det finns olika åsikter om vad som hände.[87]
Krafterna avtog alltmer och hans medvetande omtöcknades av feberfantasier. Då han söndagen den 7 juni ville diktera sin sista vilja (se hadithen om pennan och pappret) ansåg Umar det rådligast att avslå denna begäran så att inte oöverlagda bestämmelser skulle äventyra trons sak i framtiden.[86] Under nästa natt avtog febern något och på morgonen tycktes en förbättring ha inträtt. Då de rättrogna församlade sig till bönen trädde profeten ut ur den dörr som förband Aishas bostad med moskén för att se dem. Men knappt hade han återvänt till sängen förrän febern åter grep honom och dödskampen började. Mot middagstiden kände Aisha hans hand slappna i sin. Muhammeds sista ord ska ha varit: "Den ädlaste följeslagaren från paradiset."[86]
Han begravdes där han dog, i Masjid an-Nabawi i Medina, som är islams näst heligaste plats.[88]
Som Muhammeds efterträdare och ledare för det muslimska samfund som han hade grundat valdes Muhammeds svärfar Abu Bakr, som fick titeln kalif, vid Saqifa i ett rådslag efter Muhammeds död. De muslimer som tog fasta på de världsliga budskapen i profetens förkunnelse och som stödde sig på sunna vann valet av efterträdare och styrde valet även av de två följande kaliferna. De som emellertid såg Muhammed främst som religiös ledare var samlade i ett parti (shia) och ville att Muhammeds släkt (Ahl al-bayt) skulle överta ledarskapet. Valet av Abu Bakr var upphovet till att muslimerna blev uppdelade i två grenar – den sunnitiska och den shiitiska, en uppdelning som ännu består. Under tidernas lopp uppstod mellan de båda stridande parterna en väsentlig skillnad även med avseende på vissa bland de viktigaste troslärorna inom islam.[89]
Muhammeds släkt fortplantades endast genom dottern Fatima, som i sitt giftermål med Muhammeds kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hasan och Husayn samt döttrarna Zainab och Umm Kulthum.
Muhammeds familj med släktskap till senare kalifer och shiaimamer.
| Abd Manaf | |||||||||||||||||||||||||
| Abd Shams | Hashim | ||||||||||||||||||||||||
| Umayya | Abd al-Muttalib | ||||||||||||||||||||||||
| al-Abbas | Abdullah | Abu Talib | |||||||||||||||||||||||
| Muhammed | |||||||||||||||||||||||||
| Fatima | Ali ibn Abi Talib | ||||||||||||||||||||||||
| Umayyadiska kalifer | Shiaimamer | ||||||||||||||||||||||||
| Abbasidiska kalifer | |||||||||||||||||||||||||
Ett av de vanligaste sätten att bilda politiska allianser var att gifta sig med någons dotter eller syster.[90] Månggifte uppges också ha förekommit för att en kvinna inte skulle vara försvarslös och utsatt för vanära. Enligt Koranen får en man ha upp till fyra hustrur,[91] men måste vara i stånd att försörja dem alla. Muhammed stipulerade också att alla hustrur måste behandlas jämlikt[90]. Eftersom Muhammed ansåg sig vara en stor ledare gifte han sig själv långt flera gånger än han tillät sina efterföljare göra[92]. Han gifte sig elva gånger, men två av hans hustrur dog före honom. Mot slutet av sitt liv hade han nio hustrur.[93] Utöver de kvinnor han gifte sig med, hade han också partner utanför äktenskapet. Det blev tillåtet för en muslimsk man att ha sexuella partner utanför äktenskapet, under förutsättning att kvinnorna ifråga var icke muslimska slavar: sådana kvinnor kom att kallas konkubiner [94] och Muhammed hade åtminstone två sådana konkubiner.
I åtminstone två fall gifte sig Muhammed möjligen därför att han förälskade sig i kvinnan ifråga: Khadidja, hans första hustru,[47] och Aisha, som enligt sunnimuslimer bara var ett barn på sex år när äktenskapet ingicks, och nio år när han fullbordade det genom samlag.[95][96] Det finns dock olika åsikter om giftermålet mellan Muhammed och Aisha, och enligt en analys av olika rapporter var Aisha 19 år när hon gifte sig med Muhammed.[97]
Muhammeds giftermål med Zaynab bint Djahsh, som var hans kusin,[2] var komplicerat. Efter att ha sett den gifta Zaynab mycket lätt klädd efter ett bad, dolde Muhammed inte sin åtrå till henne. Zaynabs make Zayd ibn Haritha, som var Muhammeds adoptivson, erbjöd sig genast att skilja sig från henne, vilket Muhammed avrådde från. Zayd upprepade sitt erbjudande nästa dag, men Muhammed rådde honom återigen att behålla sin hustru. Det visade sig dock att äktenskapet mellan Zayd och Zaynab var olyckligt, och parterna enades om att ta ut skilsmässa.[98] Eftersom äktenskap med en adoptivsons före detta hustru enligt arabisk tradition var förbjudet[3] uppgav Muhammed att Gud undanröjde detta hinder i en uppenbarelse för honom (Koranen 33:37) och Muhammed gifte sig med Zaynab.
Muhammeds exempel på månggifte och fokus på familjestrukturens vikt i samhället satte gränser för den asketiska trenden bland araberna, även om han själv ofta fastade och levde i avhållsamhet och uppmuntrade till detta.[99]
Utöver sina hustrur hade Muhammed även konkubiner, som enligt islamisk lag alltid var slavar. Rayhana togs som krigsbyte och blev sedan Muhammeds konkubin. Även judinnan Safiya togs som krigsbyte, men Muhammed valde att gifta sig med henne. Muhammed fick även systrarna Sirin bint Shamun och Maria i gåva, av vilka han gav bort Sirin och behöll Maria som konkubin för egen räkning.[100]
Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig och unik uppgift, att de skulle följa Koranen och Ahl al-Bayt (se Hadith al-Thaqalayn). Genom sina snabba erövringar av mycket gamla kulturområden befolkade mest av kristna och zoroastrier fick muslimerna ett starkt tillskott av andra seder och synsätt.
Muhammed, liksom de tolv stora imamerna, anses av shiamuslimer vara ofelbara. Enligt sunnimuslimer så var Muhammed inte ofelbar i handling, utan bara i hans ofelbart nedtecknande av Guds ord – Koranen.[104]
Enligt många muslimer får Muhammed inte avbildas; detta är dock en omstridd fråga inom islam och det har genom historien förekommit avbildningar av Muhammed även i muslimsk litteratur och konst. Bildförbudet har utvecklat den islamiska kalligrafin när konstnärerna kompenserade det med dekorerade texter. I nutid har avbildandeförbudet lett till kontroverser. Filmen Mohammed – härföraren (1976) av den muslimske filmmakaren Moustapha Akkad skildrar Muhammeds livsgärning utan att han syns i bild eller hörs tala men blev trots detta kontroversiell. År 2005 ledde publicering av satiriska Muhammedbilder i danska tidningen Jyllands-Posten till internationella förvecklingar och krav på bojkott av danska varor.
Enligt shiitiska imamiter är det inte tillåtet att måla eller sprida bilder som ska föreställa felfria personer som profeter och shiaimamer, ifall det räknas som förolämpning mot de felfria personerna. Det existerar dock inga riktiga historiska bilder av shiaimamerna. Enligt ayatolla Makarem Shirazi är det inget problem att hänga upp bilder som ska föreställa sådana heliga personer i hem, moskéer och på andra platser, ifall bilderna inte är olämpliga och inte definitivt går att tillskrivas till de heliga personerna.[105][106] Enligt ayatolla Sistani är det inget problem att måla en bild eller producera en scen som visar Muhammed eller andra heliga personer och visa det för allmänheten, ifall tillbörlig aktning och respekt iakttas, och scenen inte innehåller något som skulle minska från deras heliga bilder i medvetandet [hos tittarna].[107]
Traditionellt räknar varken judendomen eller kristendomen Muhammed som profet. Dante avbildade i Inferno Muhammed som en "söndrare av religionen" som därför evigt pinas i helvetet. Detta torde vara en ganska representativ bild av hur Muhammed har betraktats under många århundraden bland judar och kristna.
Inom historieforskningen finns en bild av Muhammed som härförare och politiker, samt grundare till en av världsreligionerna.
Bahaier hävdar att Muhammed är en i raden av de "stora själar" som Gud utser till gudsuppenbarelser. Dessa gudomliga uppenbarare framställer Guds vilja för mänskligheten när denna nått ett nytt mognadsstadium. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare uppenbarare, som Bahá'u'lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade av dem som föregått honom. Enligt en del källor berodde Muhammeds uppenbarelser på att han hade epilepsi, den förste lärde som hävdade detta var den bysantinske historikern Theofanes Confessor.[108][109]
Bahá'íerna betraktar Muhammed som Guds ende uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig kristendomen och judendomen. Han framträdde i Mecka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var mycket vanligt. Eftersom Muhammed anses ha övervunnit allt detta och skapat en vidsträckt civilisation under Gud riktar sig hans uppenbarelse till hela mänskligheten. Bahá'íerna håller därför Muhammeds uppenbarelse för en oumbärlig byggsten i Guds religion, i samma grad som Kristi uppenbarelse. Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, men traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans av källkritiska skäl.
Michael H. Hart placerade Muhammed på första plats i sin bok "The 100: A Ranking of the Most Influential Persons in History" från 1978. Han argumenterade det valet genom att säga att Muhammed var den enda personen i historien som var ytterst framgångsrik på både ett religiöst och sekulärt plan.[110]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
