Mikrotiterplatta
From Wikipedia, the free encyclopedia
En mikrotiterplatta är en plan plastplatta med hål som används som provrör vid långa försöksserier. Det har blivit standard inom analytisk kemi och klinisk kemi. En mycket vanlig användning är i enzymkopplad immunadsorberande analys (ELISA), en standardmetod inom klinisk diagnostik. En fördel för detta ändamål är möjligheten att utföra fotometriska bestämningar direkt i mikrotiterplattan med hjälp av en ELISA-läsare.
Mikrotiterplattor med olika antal ursparningar ("hål" eller "brunnar") finns tillgängliga: 6, 24, 96, 384 eller till och med 1536. De är placerade rektangulärt i förhållandet 2:3 på plattan. Man har till och med tillverkat plattor med 3 456 och 9 600 brunnar, och tillverkat kontinuerliga band av plattor, där plattorna är förbundna med varandra på en böjlig plastfilm.[1]
Varje brunn på en mikrotiterplatta kan rymma från några tiotal nanoliter till flera milliliter vätska. De kan också användas för förvaring av pulver eller som ställ för mikroprovrör. Brunnarna kan vara runda eller fyrkantiga. Plattor med fyrkantiga hål och tättslutande lock används för att lagra vätskor eller pulver, för att spara plats, medan man använder plattor med runda brunnar för reaktioner. Speciella plattor finns tillgängliga för membranfiltrering eller till och med för enklare typer av kromatografi.
För olika typer av användningar kan plattor specialprepareras. Väggarna kan förses med reaktiva grupper, för att binda proteiner eller nukleinsyror till väggarna, eller också kan plattor levereras med biologiskt aktiva substanser bundna till väggarna på brunnarna. Detta underlättar t.ex. bestämning av substanser som i sin tur binds specifikt till de substanser som kopplats till väggarna.
Plattorna kan förslutas med olika typer av standardiserade lock och förslutningsfolier för att skyddas medan reaktioner utförs eller då plattorna används för förvaring av reagens eller prover.
Ett stort användningsområde för mikrotiterplattor är för cellkulturer. För detta ändamål har det utvecklats plattor med brunnarnas ytor behandlade så att celler som växer i monolager på ytor lätt skall få fäste.
Ett antal laboratorieautomater ("robotar") har utvecklats för att automatiskt genomföra komplicerade sekvenser av pipettering, tvätt och förflyttning av plattor för inkubation vid konstant temperatur och för mätning av ljusabsorption, fluorescens eller forforescens. Speciella mätinstrument har utvecklats för dessa mätningar (för mätning av ljusabsorption kallas de ELISA-läsare). Data från laboratorieautomat och från mätinstrumenten förs över till dator, som har program för att hålla reda på identiteten hos enskilda brunnar i automaten och för att beräkna och rapportera resultat.