Lobotomi
kirurgiska ingrepp på hjärnan för att bota psykiska sjukdomar / From Wikipedia, the free encyclopedia
Lobotomi, även kallat leukotomi,[1] var försök att med kirurgi på hjärnan bota psykiska sjukdomar. Metoden, som fick stor spridning från slutet av 1930-talet, gick ut på att skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet. Tanken var att ingreppet skulle dämpa ångest och oro, men många patienter blev istället helt apatiska.
Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren António Egas Moniz som fick Nobelpriset år 1949. Så småningom började kirurgerna experimentera med olika metoder. Den amerikanske läkaren Walter Freeman uppfann en metod som gick ut på att söva patienten, placera en ishacka i ögats övre del och sedan knacka in den med hammare tills den nådde fem centimeter in i hjärnan. Efter många års lobotomerande, växte dock kritiken, och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.
Cirka 13 000 personer lobotomerades i Norden under 1940- och 1950-talen, varav 4 500 var svenskar.[2][3]