Lista över Norges regenter
Wikimedia-listartikel / From Wikipedia, the free encyclopedia
Det här är en lista över de personer som har varit regenter (kungar, regerande drottningar, riksföreståndare eller riksjarlar) i kungariket Norge sedan 800-talet. Den norska regentlängden inleds traditionellt med Harald Hårfager, efter Snorre Sturlassons framställning i Heimskringla. Det är emellertid osäkert hur stabil kungamakten var under de första 150 åren och vissa historiker har argumenterat för att Norges kungalängd lika gärna skulle kunna inledas med Olav Tryggvason,[1] eller med Harald Hårdråde.[2]
Från början var Norge ett självständigt rike, som tidvis under 900-, 1000- och 1100-talen styrdes av de danska kungarna. 1319 hamnade landet i union med Sverige, eftersom Magnus Eriksson då ärvde den norska kronan av sin morfar Håkan och även valdes till svensk kung, då han var brorson till den avsatte svenske kungen Birger Magnusson. Magnus son Håkan, som efterträdde honom som norsk kung 1343, gifte sig 1363 med den danske kungen Valdemar Atterdags dotter Margareta och genom deras son Olof förenades Danmark och Norge i union 1380. Denna union skulle i olika former komma att bestå i över 400 år. 1389 fick alla de tre nordiska länderna (Danmark, Norge och Sverige) samma regent i Margareta och den så kallade Kalmarunionen, som stadfästes 1397, skulle komma att bestå till och från fram till 1523, då Sverige slutligen bröt sig loss ur den. 1448 fick Danmark och Sverige olika kungar (Kristian I respektive Karl Knutsson) och dessa kom under en kort tid att kämpa om den norska kronan. 1450 avgick Kristian med seger i denna kamp och därefter kom de danska kungarna att härska ostört över Norge fram till 1814.
Den 31 oktober 1536 kungjordes den så kallade Handfästningen i Köpenhamn. Resultatet av denna var, att Norge inte längre skulle vara ett eget kungarike i union med Danmark, utan en dansk provins. Även om Norge 1660 formellt återfick sin status som eget kungarike i union med Danmark medförde det ingen skillnad i praktiken, eftersom Norge, genom införandet av det kungliga enväldet i Danmark, knöts ännu hårdare till det danska riket.
Den 14 januari 1814 slöt Sverige och Danmark freden i Kiel, där Danmark tvingades avstå Norge, som skulle bli en del av Sverige. Norrmännen vägrade emellertid att gå med på detta och utropade 17 maj samma år en dansk prins till norsk kung. Efter ett kort krig mellan Sverige och Norge (26 juli–14 augusti) tvingades denne dock abdikera (10 oktober) och Sveriges kung blev även kung av Norge. Norge kom dock inte att bli en svensk provins, utan utgjorde ett eget kungarike i union med Sverige. Denna varade fram till 1905, då det norska Stortinget den 7 juni sade upp den. Efter förhandlingar mellan Sverige och Norge upplöstes unionen formellt 1 november och den 18 november valdes ånyo en dansk prins till kung av Norge – landets första egna kung sedan 1380. Sedan dess har Norge återigen varit en självständig monarki. Under andra världskriget ockuperades landet av Nazityskland (1940–1945) och kungen och regeringen flydde då till Storbritannien. Kungen vägrade dock gå med på de tyska kraven på att abdikera och var, under hela den tyska ockupationen, Norges lagliga statsöverhuvud.
Kungalängden är samtidigt en infallsvinkel till Norges historia; den beskriver utvecklingen av statsmakten och regeringen i Norge från rikssamling, genom medeltidens kyrko- och kungaroll, via Kalmarunionen och enväldestiden, omskiftningar i kölvattnet av den franska revolutionen och napoleonkrigen fram till dagens konstitutionella monarki.