Lippisch P.13a
From Wikipedia, the free encyclopedia
Lippisch P.13a var ett experimentellt jaktflygplan, planerat att förses med en Kronach Lorin stenkols-ramjet och uppbyggt kring en deltavinge. Planet konstruerades 1944–1945 av Alexander Lippisch i Wiener Neustadt för Reichsluftfahrtministerium i Nazi-Tyskland. Flygplanet finansierades genom Volksjäger-programmet och utvecklades i Luftfahrtforschungsanstalt Wien (LFW) i Wiener Neustadt. Flygplanet togs dock ej i bruk innan kriget var slut, men en glidflygprototyp benämnd Lippisch DM-1 testflögs i USA.
Lippisch P.13a | |
Modell av Lippisch P13a vid Technikmuseum Speyer | |
Beskrivning | |
---|---|
Typ | Jaktflygplan |
Besättning | 1 |
Ursprung | ![]() |
Tillverkare | Alexander Lippisch |
Antal tillverkade | 0 |
Data | |
Längd | 6.7 |
Spännvidd | 6 |
Höjd | 3.25 |
Max. startvikt | 2295 |
Motor(er) | Kronach Lorin Stenkols-ramjet |
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/7e/P13a.jpg/640px-P13a.jpg)
Flygplanet skulle ha en liten ramjet-motor för sin framdrivning och hade därför behövt startas med startraket eller bogseras upp till ramjetens lägsta driftshastighet på 320 km/h. Det är inte känt vilket vapen som skulle ha burits av P.13a då MK 103-kanonen skulle ha varit för tung och stor för ett sådant litet flygplan.
Testning under kriget av vindtunnel-modeller i höghastighetstunneln vid Luftfahrtforschungsanstalt Wien visade dock att konstruktionen skulle kommit att ha en exceptionell stabilitet vidöverljudshastigheter på Mach = 2,6.[1]
Lippischs arbete med planet kom att få stor betydelse för utvecklingen av jaktflygplan med deltavinge avsett för överljudshastighet efter andra världskriget, exempelvis Saab 35 Draken. Lippisch och några av hans kolleger fortsatte att även efter kriget förbli en del av denna utveckling, såväl i Europa som i USA.