Loading AI tools
form av sjölera som kan ändra konsistens från en fast till en rinnande fas när den rubbas Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Kvicklera är en unik form av sjölera som kan ändra konsistens från en tämligen fast till en rinnande fas när den rubbas. Orubbad kvicklera är fast nog att bära upp den ytligare torrskorpeleran och anläggningar som bebyggelse och vägar. Om kvickleran rubbas, kan den snabbt övergå till en flytande sörja som rinner nästan som vatten. Ett litet block lera kan likvifieras så lätt som av ett knytnävsslag, medan större mängder är känsliga för större stressfaktorer, till exempel jordskalv eller övermättnad på grund av häftigt regnfall. Även om kvickleran är ett fast ämne, beter den sig på det här viset därför att den består till stor del av vatten, ända upp till 80 %. Leran behåller en fast struktur, trots den höga vattenhalten, genom att natriumjoner (som i vanligt koksalt) håller ihop massan i en bräcklig gitterstruktur.
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Områden med avlagringar av kvicklera finns i nordliga länder som Ryssland, Kanada, Norge, Sverige och Finland, samt delstaten Alaska i USA. Den avlagrades under pleistocen.
Kvicklera har varit orsaken till många jordskred. Enbart i Kanada har kvicklera varit bidragande faktor för fler än 250 kända skred.
Vid höjden av den senaste istiden, ungefär 10 000 år sedan, trycktes jordskorpan ner av inlandsisens tyngd. Alla de nermalda bergsmassorna avlagrades i det omgärdande havet, som trängt långt in över land. Avlagringen av dy- och lerpartiklar gav upphov till en ovanlig flockning. I princip blev resultat ett skelett av lerpartiklar som hölls samman av ett "klister" av rörliga havssaltsjoner; porvatten innefattas i denna struktur.
Vid denna tidpunkt var den bildade avlagringen bara stark sjölera, som finns runt om i världen och är mycket stabil. När inlandsisen gav vika, började landhöjningen. Leran kom till ytan, och bildade jord för ny växtlighet. Regnvattnet i de nordliga länderna verkade aggressivt på lerorna, och leran genomträngdes av regnvatten och smältvatten. Slutresultatet blev att "klistret" av joner försvagades och lämnade ett skelett av lerpartiklar, som innefattande stora mängder porvatten.
Kvickleravlagringar finns sällan vid jordytan, utan är vanligtvis täckta av ytjord. Normalt kan denna jord absorbera de flesta stresser, som regn eller mindre skalv. Dock kan plötsliga överväldigande stressfaktorer — som jordskalv eller stora regnmängder som mättar ytlagret – störa leran och påbörja likvifaktionsprocessen.
Eftersom kvickleran oftast är täckt av jord, kan jordskredsfaran endast upptäckas med hjälp av geologiska prov, och är sällan uppenbar för lekmän. Därför har människor byggt samhällen och transportleder på eller nära kvickleravlagringar, vilket har resulterat i ett antal olyckor. Dessa jordskred är retrogressiva, vilket innebär att de oftast börjar vid ett vattendrag och fortsätter uppåt i en långsam promenadtakt. De kan ibland tränga in flera kilometer och förgöra allt i sin väg innan de upphör. Nuförtiden görs geologiska tester i områden med kända kvickleravlagringan innan större samhällen anläggs. Det är inte alltid möjligt att helt undvika bebyggelse på kvicklera. Modern byggnads- och dräneringsteknik har gett upphov till metoder som minskar risken för olyckor. År 2021 bodde fler än 110 000 människor i kvicklereområden i Norge och antalet ökade med 20 000 personer under 2020.[1]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
