Kassakrav
From Wikipedia, the free encyclopedia
Kassakrav är ett lagstadgat krav på finansinstitut som innebär att de måste hålla tillgångar, som motsvarar en viss del av finansinstitutets in- och upplåning, på ett vanligtvis räntelöst konto i centralbanken.[1] Kassakrav förekommer i de flesta länder och fungerar då som ett penningpolitiskt verktyg för att påverka affärsbankernas likviditet och kreditgivning, samt att styra marknadsräntorna.[1] Om exempelvis centralbanken höjer kassakravet så måste bankerna låna upp likviditet vilket i sin tur pressar upp marknadsräntorna i ekonomin.[2] Kassakrav skyddar även bankkunders insatta pengar[1] eftersom banker blir tvingade att ha likvida tillgångar som förhindrar eller minskar riskerna för bankrusningar.[3]
Då kontot i centralbanken i regel är räntefritt så innebär kassakravet i realiteten en kostnad för finansinstituten eftersom de annars hade kunnat placera pengarna på något sätt som ger avkastning.[2] En undersökning av Internationella valutafonden från 2010 visade att endast nio länder slopat kassakravet: Australien, Danmark, Kanada, Mexiko, Nya Zeeland, Norge, Storbritannien, Sverige och Östtimor.[3]