Indoeuropeiska språk
familj som består av flera hundra besläktade språk och dialekter / From Wikipedia, the free encyclopedia
De indoeuropeiska språken omfattar en familj om flera hundra till olika grad besläktade språk, inklusive de flesta större språken i Europa, många i Sydasien (Indiska subkontinenten), Sydvästasien (Iranska platån) och södra Centralasien, samt i stor utsträckning i Amerika, Australien och på andra håll runt om i världen, dit de spridits från Europa.[1] Indoeuropeiska språk talas i dag av cirka 3 miljarder modersmålstalare, vilket gör den till den största allmänt erkända språkfamiljen. Familjen innefattar flera stora språk med mer än 100 miljoner talare vardera, däribland engelska, urdu, hindi, spanska, franska, persiska, portugisiska, bengali, ryska, kurdiska och tyska. Även svenska och de övriga nordiska språken är indoeuropeiska språk. Detsamma gäller alla germanska språk, romanska språk (latinska språk) och slaviska språk, medan t.ex. ungerska, finska och estniska inte är indoeuropeiskt besläktade.
Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2017-09) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Nordisk Familjebok, 1910, speglar inte modern forskning. (2019-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Indoeuropeiska språk | |
Indoeuropeiska underfamiljer i Europa och Asien idag.
| |
Region | Världen |
---|---|
Språkkoder | |
Glottolog | indo1319 |
Alla indoeuropeiska språk härstammar från ett enda förhistoriskt språk, urindoeuropeiska, som talades någon gång under yngre stenåldern eller tidig bronsålder. Detta språk skrevs aldrig ned, och har därför behövts rekonstrueras med hjälp av den komparativa metoden. Den exakta platsen där språket talades har varit föremål för många konkurrerande hypoteser. Den idag vedertagna hypotesen är Kurganhypotesen, som menar att språket talades på den pontisk-kaspiska stäppen i det som idag är Ukraina och södra Ryssland, förknippat med Yamnaya-kulturen och andra relaterade arkeologiska kulturer under det fjärde årtusendet f.Kr. till det tidiga 3:e årtusendet f.Kr. [2]
När de första skrivna dokumenten på indoeuropeiska språk är belagda hade urspråket redan utvecklats till ett flertal språk som talades i stora delar av Europa, södra Asien och delar av Västasien. Skriftliga bevis på indoeuropeiska språk dök upp under bronsåldern i form av mykensk grekiska och de anatoliska språken hettitiska och luviska. De äldsta bevarade uppgifterna är enskilda hettitiska ord och namn – inblandade i texter som annars är på det semitiska språket akkadiska. Dessa uppgifter återfinns i texter från den assyriska kolonin Kültepe i östra Anatolien, som dateras till 1900-talet f.Kr.[3] Även om inga äldre skrivna uppgifter om den ursprungliga urindoeuropeiska befolkningen finns kvar, kan vissa aspekter av deras kultur och deras religion rekonstrueras från senare fynd i dotterkulturerna.[4]
Analysen av familjeförhållandena mellan de indoeuropeiska språken, och rekonstruktionen av deras gemensamma källa, var central för utvecklingen av den historiska lingvistikens metodik som en akademisk disciplin under 1800-talet.[5] Den indoeuropeiska språkfamiljen anses inte av den nuvarande akademiska konsensusen inom lingvistikområdet ha några genetiska relationer med andra språkfamiljer, även om flera omtvistade hypoteser föreslår sådana relationer.