Hnitbjörg

Hnitbjörg (egentligen Hnitbjǫrg) är i nordisk mytologi det berg där jätten Suttung förvarade skaldemjödet. Berget omtalas i Snorre Sturlassons Edda, Skáldskaparmál G57–G58^{[not 1]} samt i Hávamál 103–110 (dock utan att nämnas med namn). Men Snorres och Hávamáls versioner är i flera punkter oförenliga. Hávamál är äldst, men ingen version har bevarats i original.

Nu är hålet borrat i Hnitbjörg. Bölverk – förvandlad till orm – bereder sig att ringla in. Bild av Willy Pogany, 1920.

Enligt Snorre lyckades Oden under täcknamnet Bölverk ta sig in i Hnitbjörg sedan Suttungs bror Bauge med en navare hade borrat hål i bergsidan. Bölverk omskapade sig då till en orm som slingrade sig in i berget genom borrhålet. Väl inne lyckades han förföra Suttungs dotter Gunnlöd och kom på så sätt över mjödet, som hon var satt till att vakta.

Hávamál nämner däremot ingenting om hur Bölverk tog sig in i berget. Vad som sägs är att han dårade Gunnlöd och gifte sig med henne.^{[not 2]} Skaldemjödet kom han kanske över då han tömde brudgumsbägaren.^{[not 3]} Bölverks problem tycks snarare ha varit hur han skulle ta sig ut ur berget. Enligt Hávamál 106 kan det ha varit nu som navaren kom till användning.^[1][2] I Hávamál 109 antyds dock att det var Gunnlöd själv som släppte ut honom, antingen medvetet eller av misstag genom att hon råkade röja hur berget skulle öppnas.^[3]

Namnet

Ordet Hnitbjörg är en flertalsform och verkar betyda ”klippor som slår ihop” eller ”klippor som stöter samman”.^{[not 4]} Namnet har satts i samband med den tro, som tycks ha varit vanlig i förkristen tid, att övernaturliga väsen (dvärgar, jättar, troll) kunde ha sina bostäder i stora stenar och klippor. Ibland kunde även människor luras in i bergen. De blev då bergtagna, vilket exempelvis hände kung Svegder av Ynglingaätten.^[8] Av namnet att döma skulle Hnitbjörg då vara ett berg som kunde öppnas och stängas. Tänkbart är väl också att berget har trotts vara en port in till dödsriket eller ”den andra sidan”.^[6] Ett litet antal sådana heliga berg omtalas i Landnámabók, till exempel Helgafell, Þórisbjǫrg,^[9] Mælifell^[10] och Krosshólar.^[11] Dessa berg förknippades med vissa ätter och troddes vara ”dödsberg”, i vars glänsande salar ättens medlemmar skulle leva vidare efter döden.^[12]

Ordet bjarg kan i norrönt mål oftare översättas ”klippa, klippblock” än ”berg”. Hnitbjarg (singularis), eller hnitberg, finns också i modern isländska och betyder ”brant klippa”. Som Finnur Jónsson påpekar^[4] förekommer Hnitbjörg även som isländskt ortnamn, men har som sådant knappast mer med gammal mytologi att göra än Odenplan i Stockholm.

Anmärkningar

1. Dessa kapitel räknades tidigare till Gylfaginning. Av praktiska skäl har man inte velat ändra kapitelnumreringen utan i stället satt ett G framför numret. G57–G58 finns i svensk översättning på sid 95–98 i Snorres Edda, översatt av Karl G. Johansson och Mats Malm, Klassikerförlaget 1999. ISBN 91-7102–449-2
2. Att Bölverk/Oden gifte sig med Gunnlöd förtigs helt av Snorre, men är själva huvudpunkten i Hávamáls framställning, där Oden själv, med egna ord, bekänner sitt svek mot den oskyldiga Gunnlöd. Men han hade enligt strof 107 ett högre syfte, d.v.s. ändamålet helgar medlen.
3. Åke Ohlmarks har i sin översättning av Hávamál följande kommentar till strof 105: ”Tydligtvis fick endast den man rituellt smaka en munfull av mjödet, som äktade jättens dotter; jfr svensexan och bröllopsgillet, där fordom brudgumsbägaren spelade en viss roll. Odin hycklar giftermål med Gunnlöd och får så smaka mjödet, som han snabbt dricker upp.” Eddans gudasånger, Schildts förlag 1948, sid 235.
4. John McKinnell skriver colliding rocks.^[3] Finnur Jónsson ger översättningen sammenstødsklipperne.^[4] Cleasby/Vigfússon föreslår the clinched crags,^[5] och Rudolf Simek har översättningen beating rock.^[6] Enligt Íslensk orðsifjabók^[7] är hnitbjörg en tvärbrant klippa, eller klippor som stängs eller faller ihop (björg sem lokast eða lýstur saman).

Källor

1. Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, Hávamǫ́l, kommentar till strof 105, sid 39, København 1932.
2. Också Björn Collinder anser att det var när Bölverk/Oden skulle ut som navaren kom till användning. Se Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 221 (sammanfattningskommentar 104–110).
3. John McKinnell, Essays on Eddic Poetry, University of Toronto Press 2014, sid 114.
4. Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Hnitbjǫrg.
5. Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: Hnitbjörg
6. Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, uppslagsord Hnitbjǫrg, D.S. Brewer 2007, sid 154. ISBN 978-0-85991-513-7
7. Íslensk orðsifjabók
8. Ynglingasagan, kapitel 15.
9. Landnámabók 2, kapitel 5
10. Landnámabók 3, kapitel 7
11. Sturlubók (Landnámabók), kapitel 97.
12. Hilda R. Ellis Davidson (1968) [1942], The Road to Hel. A Study of the Conception of the Dead in Old Norse Literature. Kapitlet ”The dead in the mountains”, sid 87ff.