![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4e/Sveaminers.jpg/640px-Sveaminers.jpg&w=640&q=50)
Gruvdrift i Svalbard
From Wikipedia, the free encyclopedia
Gruvdrift i Svalbard, till att börja med av kol, har förekommit sedan länge i liten skala för eget bruk av valfångare och fångstmän. Industriell gruvdrift började på Spetsbergen vid sekelskiftet 1800-tal/1900-tal. Området var då ett ingenmansland, som flera länder ansåg sig ha rätt till. Landområden började ockuperas av enskilda och företag för att exploateras genom mineralutvinning.[1]
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4e/Sveaminers.jpg/640px-Sveaminers.jpg)
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/74/Sveamineshipping.jpg/640px-Sveamineshipping.jpg)
År 1899 bröts det första kolet för avsalu av den norske ishavsskepparen Søren Zachariassen. Han bröt då 600 hektoliter kol på Bohemanneset. Han återkom nästkommande år i juli och ockuperade Bohemanneset på det nybildade Kulkompaniet Isefjord Spitsbergens vägnar och satte upp ett hus på platsen.[2] Däremot kom det inte till reguljär utvinning där förrän 1920, och då under Nederlandsche Spitsbergen Compagnie. Dess gruvdrift blev kortvarig, och husen flyttades redan 1922 till det nygrundade Barentsburg.
Den första kommersiellt seriösa investeringen gjordes 1905 av John Munroe Longyear och Francis Ayer i det som skulle bli Longyearbyen vid Adventfjorden. Detta år började 25 gruvarbetare att etablera gruvan Amerikanergruva och bosättningen Longyear City, under det 1906 nyetablerade Arctic Coal Company.[3]