Ginnungagap

I nordisk mytologi representerar Ginnungagap (”den magiska avgrunden"^[1]) den ursprungliga intighet ur vilket allting senare föddes. Ur Ginnungagap föddes först Muspelhem och därefter Nifelheim "den mörka världen". I den mytologiska beskrivningen låg Nifelhem i norr där frost rådde och de kalla floderna, Elivágar flöt fram. I söder fanns Muspelsheim med gnistrande flammor. När hettan från Muspelhem mötte rimfrosten från Nifelheim i Ginnungagap uppstod urjätten Ymer. Gudarna Oden, Vile och Ve ("Sinne/ursinne", "vilja” och "helighet")^[2] skapade världen av Ymers kropp.

Ymer diar Audhumbla i Ginnungagap (Nikolai Abraham Abildgaard).

Ginnungagap är den avgrund ur vilken världen har sitt ursprung. Adam av Bremen konstaterar att den förmodligen skulle ligga långt bort, i norr. Enligt ett manuskriptfragment, Gripla, från 1400-talet skulle Ginnungagap ligga mellan Vinland och Grönland, d.v.s. vara identiskt med Davis sund,^[3] medan Guðbrandur Þorláksson på 1600-talet gissade Baffinön.

Eddadikten Völuspás skildring

Så här uttrycks det i eddadikten Völuspá, "Valans spådom":

3.

För länge sedan

då Ymer levde

fanns ej sand eller sjö

eller svala vågor.

Jorden fanns inte,

ej himlen där ovan,

gapande svalg fanns

men ingenstans gräs.^[4]

Se även

• Världens skapelse i nordisk mytologi

Källor

1. Jan de Vries, Jan. 2000. Altnordisches Etymologisches Wörterbuch. p. 167-168.
2. Simek, R. (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 242, 355, 365 (Boydell& Brewer)
3. Översättning (till engelska) av ett manuskriptfragment kallat Gripla. Ur North Ludlow Beamish, The Discovery of America by the Northmen in the Tenth Century, London 1841, s. 115.
4. Öv. L. Lönnroth (2016). Den poetiska Eddan. sid. 22 (Atlantis)