Division I i ishockey (1944–1975)
Sveriges högsta division för herrar ishockey åren 1944–1975 / From Wikipedia, the free encyclopedia
Division I i ishockey var högsta divisionen i svensk ishockey mellan åren 1944 och 1975. På ett extra årsmöte 1944 beslutades att Svenska serien skulle delas upp i en norr- och en södergrupp med finalspel mellan segrarna i respektive grupp. Kvalet till högsta serien var redan slutspelat och man beslutade att stryka det. Istället flyttades alla sex seriesegrarna i Division II (Sandvikens IF, IF Göta, Surahammars IF, IFK Mariefred, Tranebergs IF och Skuru IK) upp till högsta serien. Namnet Division I hade redan använts om högsta serien parallellt med namnet Svenska serien sedan 1942 då man började spela serien som en rak serie med åtta lag. År 1941 infördes även Division II med tre grupper och kvalspel till Division I. Namnet Svenska serien fortsatte att användas även efter 1944, men efterhand blev det vanligare att kalla serien Allsvenskan.[1][2][3][4]
Länder | ![]() |
---|---|
Grundad | 1944 |
Tidigare namn | Svenska serien |
Nedlagd | 1975 |
Divisioner | Division I Norra Division I Södra |
Antal klubbar | 12–16 lag i två serier |
Nedflyttning till | Division II |
Högsta serien hade tidigare varit tydligt dominerad av lag från Mälardalen, men med nya Division I kom detta efterhand att ändras. Mora IK blev 1946 det första "landsortslaget" som lyckades hålla sig kvar i serien till nästa säsong.[1] År 1955 fick de nordliga Norrlandslagen för första gången kvala till högsta serien och Skellefteå AIK tog chansen direkt.[5] Åren 1956 och 1957 vann Leksands IF norra serien och 1958 var det Skellefteås tur, samtidigt som Värmland var representerade med tre lag i den södra serien.