Carl Claus (zoolog)

Carl Friedrich Wilhelm Claus, född 2 januari 1835 i Kassel, död 18 januari 1899 i Wien, var en tysk zoolog.

Carl Friedrich Wilhelm Claus
Född	2 januari 1835[1][2][3] Kassel[4]
Död	18 januari 1899[1][2][3] (64 år) Wien[5]
Medborgare i	Kurfurstendömet Hessen och Konungariket Preussen
Utbildad vid	Philipps-Universität Marburg[6] Justus-Liebig-Universität Gießen[6]
Sysselsättning	Zoolog[6], karcinolog, universitetslärare[6], botaniker[6]
Arbetsgivare	Wiens universitet Justus-Liebig-Universität Gießen Philipps-Universität Marburg Göttingens universitet Würzburgs universitet
Föräldrar	Heinrich Claus[7]
Släktingar	Adolf Claus (syskon)
Redigera Wikidata

Claus blev extra ordinarie professor i zoologi i Würzburg 1860, professor i Marburg 1863 och i Göttingen 1870. År 1873 kallades han till professor i zoologi och jämförande anatomi vid universitetet i Wien samt till föreståndare för den zoologiska stationen i Trieste, vilken då var under uppbyggnad.

Claus var en av sin tids mest framstående zoologer och ansågs som den främste kännaren av kräftdjuren, vilka han beskrev i sitt omfattande, Charles Darwin tillägnade, arbete Untersuchungen zur Erforschung der genealogischen Grundlage des Crustaceensystems (1876). Han lämnade även ett stort antal värdefulla bidrag till kännedomen om coelenterata, av vilka särskilt kan nämnas Studien über Polypen und Quallen der Adria (1877) och Untersuchungen über die Organisation und Entwicklung der Medusen (1883).

Claus lämnade viktiga bidrag till utvecklingslärans principfrågor i Die Typenlehre und E. Hæckels sogenannte Gastræatheorie (1874), Über Lamarck als Begründer der Descendenzlehre och Über die Werthschätzung der natürlichen Zuchtwahl als Erklärungsprincip (båda 1888). I det sistnämnda arbetet försöker han visa, att Darwins selektionslära ej räcker till såsom enda förklaring till arternas uppkomst, utan att det ändamålsenliga förutom genom naturligt urval även kan uppstå direkt till följd av funktionell anpassning och att grundvillkoren till detta finns hos organismen själv.

Mest känd blev Claus för sin lärobok i zoologi (Grundzüge der Zoologie, senare under titel Lehrbuch der Zoologie, sjätte upplagan 1897, illustrerad, sjunde upplagan av Karl Grobben, I, 1904), vilken under en lång följd av år ansågs vara den bästa läroboken i ämnet. År 1878 började han utge en egen tidskrift, "Arbeiten aus den zoologischen Instituten der Universität Wien und der zoologischen Station in Triest", i vilken hans egna och hans lärjungars arbeten publicerades. Hans Autobiographie utkom 1898.

Källor

• Claus, Karl Friedrich Wilhelm i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1906)

Noter

1. SNAC, SNAC Ark-ID: w6j97f4q, läs online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
2. Marburger Professorenkatalog, Marburger Professorenkatalog-ID: 4001, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
3. Proleksis enciklopedija, Proleksis lexikon ämne: 15571.^{[källa från Wikidata]}
4. Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014.^{[källa från Wikidata]}
5. Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.^{[källa från Wikidata]}
6. Biodiversity Heritage Library, BHL sid-ID: 33265866, läst: 5 december 2023.^{[källa från Wikidata]}
7. Biographisches Lexikon der Münzmeister und Wardeine, Stempelschneider und Medailleure, MMLO-ID: 19008, läst: 2 april 2022.^{[källa från Wikidata]}

Se även

Claus, Carl (1897) [1897]. Lehrbuch der Zoologie (6:e upplagan). Marburg: N. G. Elwert'sche Verlagsbuchhandlung. https://www.biodiversitylibrary.org/item/80079#page/7/mode/1up Tillgänglig på Biodiversity Heritage Library. Läst 2020-03-22.