Astrogeologi

Astrogeologi (även kallad planetär geologi eller exogeologi) är en planetär vetenskapsdisciplin som handlar om geologin hos himlakroppar såsom planeter, månar, asteroider, kometer och meteoriter.^[1][2]

Geologen och astronauten Harrison Schmitt samlar månstenar under månexpeditionen Apollo 17.

Planetarisk geologi innehåller sådana inslag som att bestämma den inre strukturen hos stenplaneterna och tittar också på planetarisk vulkanism och ytprocesser, som nedslagskratrar, fluviala och eoliska processer. Strukturerna på jätteplaneterna och deras månar undersöks också, liksom bildningen av solsystemets mindre kroppar, såsom asteroider, Kuiperbältet och kometer.

Arbetsmetoder

Flera verktyg har använts inom planetgeologin och vanliga arkeologiska verktyg som hammare, spadar, borstar etc. används ofta av planetgeologer.^[3] Tillsammans med dessa ordinära verktyg används ny avancerad teknik^[4] och forskare kan också genom sådan teknik, använda kartor och bilder, som teleskop på jorden (30-meters teleskop) och omloppsteleskop (Hubbleteleskopet) har tagit av olika planetära objekt.^[5] Kartorna och bilderna lagras i NASA Planetary Data System där verktyg som Planetary Image Atlas hjälper till att söka efter speciella geologiska särdrag som berg, raviner och kratrar.^[6]

Terminologi

Planetarisk geologi använder olika standardiserade beskrivande beteckningar för olika objekt.^[7] Alla planetariska särdrag registrerade av International Astronomical Union är kombinerade med en av dessa benämningar genom ett möjligen unikt identifierande samband. De konventioner som bestämmer det mer exakta namnet är beroende av vilken planetarisk kropp objektet tillhör, men standardbeskrivningar är i allmänhet gemensamma för alla astronomiska planetariska kroppar. Vissa benämningar har en lång historisk användning, men nya måste erkännas av IAU:s arbetsgrupp för planetsystemets nomenklatur eftersom objekten kartläggs och beskrivs av nya planetariska uppdrag.^[8] Denna process kan i vissa fall ändra benämningen efter hand som nya bildspråk blir tillgängliga^[8] eller, i andra fall, ändra brett antagna benämningar i linje med reglerna.^[9] Standardnamnen väljs för att medvetet undvika att tolka den underliggande orsaken till objektet, utan snarare endast beskriva dess utseende.^[7]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Planetary geology, 16 juli 2021.

Noter

1. ”What is planetary geology?”. James F. Bell III (Cornell University), Bruce A. Campbell (Smithsonian Institution), Mark S. Robinson (U.S. Geological Survey). http://marswatch.tn.cornell.edu/rsm.html. Läst 6 oktober 2015.
2. ”GEOL212: Planetary Geology Fall 2015”. University of Maryland Department of Geology. Arkiverad från originalet den 8 september 2021. https://web.archive.org/web/20210908134550/https://www.geol.umd.edu/~jmerck/geol212/lectures/01.html. Läst 6 oktober 2015.
3. Young, Kelsey; Hurtado, José M.; Bleacher, Jacob E.; Brent Garry, W.; Bleisath, Scott; Buffington, Jesse; Rice, James W. (1 oktober 2013). ”Tools and technologies needed for conducting planetary field geology while on EVA: Insights from the 2010 Desert RATS geologist crewmembers”. Acta Astronautica 90 (2): sid. 332–343. doi:10.1016/j.actaastro.2011.10.016. ISSN 0094-5765.
4. ”PDS Geoscience Node: Planetary Science Tools”. pds-geosciences.wustl.edu. https://pds-geosciences.wustl.edu/tools/default.htm. Läst 12 november 2019.
5. ”Astrogeology Science Center”. www.usgs.gov. https://www.usgs.gov/centers/astrogeology-science-center. Läst 12 november 2019.
6. ”Cartography and Imaging Sciences Node of NASA Planetary Data System”. www.usgs.gov. https://www.usgs.gov/centers/astrogeology-science-center/science/pds-cartography-and-imaging-sciences-node-usgs. Läst 12 november 2019.
7. ”Planetary Names: Feature Types”. planetarynames.wr.usgs.gov. http://planetarynames.wr.usgs.gov/DescriptorTerms. Läst 9 april 2018.
8. Morton, Oliver. Mapping Mars: science, imagination, and the birth of a world. Farrar, Straus, and Giroux, 2002.
9. ”AAS Committee on the Status of Women”. www.aas.org. Arkiverad från originalet den 14 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120314161828/http://www.aas.org/cswa/status/Status_Jan06.pdf. Läst 9 april 2018.

Vidare läsning

• J. F. Bell III; B. A. Campbell; M. S. Robinson (2004). Remote Sensing for the Earth Sciences: Manual of Remote Sensing (3rd). John Wiley & Sons. http://marswatch.tn.cornell.edu/rsm.html. Läst 23 augusti 2006
• Roberge, Aki (21 april 1998). ”The Planets After Formation”. Department of Terrestrial Magnetism. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060813092601/http://www.dtm.ciw.edu/akir/Seminar/internal.html. Läst 23 augusti 2006.
• Hauber E et al. (2019) Planetary geologic mapping. In: Hargitai H (ed ) Planetary Cartography and GIS. Springer.
• Hargitai H et al. (2015) Classification and Characterization of Planetary Landforms. In: Hargitai H, Kerszturi Á (eds) Encyclopedia of Planetary Landforms. Springer.
• Page D (2015) The Geology of Planetary Landforms. In: Hargitai H, Kereszturi Á (eds) Encyclopedia of Planetary Landforms. Springer.
• Rossi, Angelo Pio; Gasselt, Stephan van, reds (2018) (på engelska). Planetary Geology. Springer International Publishing. ISBN 978-3-319-65177-4. https://www.springer.com/gp/book/9783319651774.