Al sćiaf[1][2] (schiaffo in itagliàn) o śbèrla, śberlòun, śmataflòun[3], śganasòun[4], scupasòun, 'l è cla manèda avèrta ch'a s chèla śò in dla ghìgna 'd un quelcdùn ch'a s vōl sighèrg adrē. Dòunc'a gh'è i sćiafèin, più alśēr, mo sèimper c'ma di brùt avertimèint, e i sćiafòun, ch'i n'guèrden mia tant a 'l delicatèsi.
Manéri 'd dìr
(CARPŚ) Facia da sćiaf, (IT) Faccia sfrontata (che provoca lo schiaffo).[5]
(CARPŚ) Ciapèr un sćiaf a l'òrba, (IT) Prendere uno schiaffo alla cieca.[6]
(CARPŚ) A 't dag un sćiafòun (tant e-gròs), che 'l mùr al 't in dà 'n èter (scóltel chè), (IT) Ti dò uno schiaffone (così grosso) che il muro te ne dà un altro.[7]
(CARPŚ) Mulèreg di śganasòun (acsè grós) da fèreg saltèr via tùt i dèint, (IT) Appioppargli dei ceffoni (così grossi) da levargli tutti i denti.[8]
(CARPŚ) Dèreg un śberlòun (acsè grós) ch'al gh'volta la ghìgna, (IT) Dargli uno sberlone (così grosso) da girargli la faccia.[9]
(CARPŚ) Ghignōś cuma i sćiaf a l'òrba,[10] (IT) Antipatico come gli schiaffi al buio.
(IT) e (MUD) In dal Vocabolario etimologico del dialetto modenese edl Istituto enciclopedico Settecani, Spilambèrt, 2011, a s pinsarèv a na derivasiòun da 'l tedèscSchlapp, bóta.