Naturrätt
begrepp inom politiska ideologier och rättsfilosofi / From Wikipedia, the free encyclopedia
Naturrätt (latin: ius naturale, lex naturalis) är ett grundläggande begrepp inom politiska ideologier och filosofi. Med naturrätt åsyftas uppfattningen att det existerar absoluta rättsprinciper nedlagda i människans natur, antingen av gudomligt ursprung eller med icke-religiösa förklaringar.[1]
Naturrätten är rättigheter och skyldigheter som anses naturliga, universellt giltiga för alla tider och folk, och som bör stå över de tillfälliga lagar som stiftas av stater.[1][2] Naturrätten är "vad en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur", enligt filosofen Bertrand Russells definition.[3] Naturrätten utgör vidare idéhistorisk grund för mänskliga rättigheter, demokrati, avskaffande av tortyr och dödsstraff, och flera länders konstitutioner, och är ett viktigt begrepp bland annat i diskussioner om legitimering av makt, statsbildning, ägande och krigets lagar (folkrätten).[1]
Naturrätten uppstod som begrepp under antiken och vidareutvecklades under medeltiden och upplysningstiden av filosofer såsom Aristoteles, Tomas av Aquino, Hugo Grotius, Thomas Hobbes och John Locke. Under 1600- och 1700-talen försökte flera upplysningsfilosofer beskriva ett samhälle utan civilisation där människor levde enligt naturens lagar.
Hur naturrätten definieras och förhållandet till den avgörs av vilken syn man har på människor och naturen, vilket innebär att definitionen av den har utvecklats genom århundradena utifrån ideologiska kontexter. Gemensamt för de olika definitionerna är krav på att rättighetssystemet skall vara konsekvent och sammanhängande, grundas på moral, att moralen är naturlig, samt att handlingar som bevarar möjligheten till fortsatt samlevnad anses som rätta handlingar. Två filosofiska strömningar som står i kontrast till naturrätten är värdenihilism och rättspositivism, vilka förnekar existensen av objektivt sann rätt.