Svensk-norska unionen, formellt Förenade Konungarikena Sverige och Norge eller ibland endast Sverige och Norge, var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814−1905. Unionen uppstod ur Kielfreden den 14 januari 1814 och den följande konventionen i Moss och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom riksakten 1815. Unionen var en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollförfattningen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge i enlighet med Kielfredens villkor, som bland annat innebar att Danmark avträdde Norge till Sverige.