För första gången avgjordes världsmästerskapet i ren serieform, där alla mötte alla i en grupp.
De 11-faldiga världsmästarna från Kanada deltog inte, och i deras frånvaro lyckades värdlandet Tjeckoslovakien att vinna sitt första världsmästerskap – och därmed också europamästerskapet som bästa europeiska nation. Silvermedaljörer blev Sverige och Österrike erövrade bronsmedaljerna. Sverige vann med 2–1 mot Tjeckoslovakien i näst sista omgången, och många trodde då att Sverige skulle vinna turneringen. Men då Sverige fick stryk med 1–2 av Österrike i sista omgången, medan Tjeckoslovakien slog USA med 6–1, lyckades Tjeckoslovakien ändå vinna turneringen. I Sverige beskylldes den "givna guldmedaljen" för att ha "dränkts i det goda tjeckiska ölet".[1]
Backar: Franz Csöngei, Egon Engel, Reinhold Egger, Helfried Winger
Forwards: Willibald Stanek, Adolf Hafner, Fritz Demmer, Oskar Nowak, Walter Feistritzer, Rudolf Wurmbrand, Friedrich Walter, Hans Zehetmayer, Gerd Springer, Hans Schneider