Loading AI tools
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
En solfjäder är en handfläkt tillverkad av växtblad, fjädrar, papper, lätt tyg, elfenben eller liknande. Syftet med solfjädern är att vifta på den för att sätta luften i rörelse och därmed svalka sig, men även till att fläkta bort besvärande insekter. Den har även använts som en viktig accessoar för klädsel och kroppsspråk.[1]
Solfjäderns exakta ursprung är väldigt svårt att peka ut. Solfjädern har förmodligen funnits lika länge som det varma vädret och människan eftersom människan alltid behövt svalka sig i varmt klimat. Den första människan man känner till kommer från närheten av ekvatorn. Där är temperaturen och fuktigheten hög och hon har säkert fläktat sig på något vis.
Solfjädern används dels till att ge en svalkande fläkt men likväl för att vifta bort flugor och andra obehagligheter. På senare tid kom solfjädern att användas i religiösa och kungliga ceremonier och efter ytterligare några år kom den att utvecklas till den dekorativa accessoar som den används till idag.
Den första solfjädern var en skärm, troligtvis inte större än en handflata men ändå mer effektiv än att vifta med ett blad eller med handen. Efter hand sattes handtag dit och skärmarna anpassades och dekorerades på många olika sätt. Mycket av solfjäderns framgång berodde på modet och efterfrågan. De första solfjädrarna avbildar samtidens bas-tro[förtydliga], skulpturer och målningar.[2]
I det forntida Egypten var solfjädern en sinnebild av ro och upphöjdhet och var där ett kungaemblem. I femte århundradet före Kristus förekom solfjädrar i Grekland, ofta tillverkade av påfågelsfjädrar. Även etruskerna och antikens romare gjorde solfjädrar av påfågelsfjädrar. I den äldre kristna kyrkan använde diakoner solfjädrar för att vifta bort flugor från vinet och hostian vid nattvarden.
Vid slutet av medeltiden förekom solfjädern i Italien och Spanien i form av en liten fana (till exempel vävd av silke och guld samt spetskantad), som var rörligt fäst vid en stav, så att den kunde svänga runt. På 1500-talet kom solfjädern till Frankrike och vidare till flera länder, gärna i form av en vippa strutsfjädrar. Mot slutet av samma århundrade infördes den veckade solfjädern, som lär ha kommit till Kina från Japan och kopierades i Europa. Under 1600-talet blev den allt vanligare och under 1700-talet dominerar den helt.[3] Ett antal kilformigt skurna spröt av ben eller trä, till större delen överdragna med papper, fint pergament, siden med mera och vid smaländarna löst nitade vid en axel, så att man efter behag kan veckla ut och fälla ihop solfjädern, som utslagen bildar ett cirkelsegment.[4]
Solfjäderns storhetstid var under 1700-talet då den var en viktig accessoar i en trång och kvalmig balsal. Det fanns solfjädrar för alla personer, klasser, kläder och tillställningar och var en perfekt gåva att ge bort. Även en kung som Ludvig XVI av Frankrike köpte en diamantklädd solfjäder som bröllopsgåva till sin fru Marie-Antoinette.[1]
Hittills har tre sorter uppstått.
Den första solfjädern var väldigt stor, nästan 30,5 centimeter bred med en spännvidd på 180 grader. Över hela solfjädern var välbalanserade sammansättningar av feta putti målade i ljusa färger, som oftast förbättrades med guld. Stommen på dessa solfjädrar var av lätt dekorerade pinnar av sköldpaddsskal, men elfenbenstommen hade en nästan identisk form vilket tyder på att de kan ha samma ursprung. Det finns solfjädrar av den här sorten i Schreibers kollektion[förtydliga] vilka liksom i Frankrike hade motiv föreställande Ludvig XIV med gemål. Scenen är målad som om den från början var planerad att vara rektangulär men blivit tillskuren till en solfjäders klassiska form som ibland innebär att valbågarna blivit beskurna vilket bidrar till en teatralisk känsla. Ett exempel i Scheibers kollektion är The Lovers' Agency; scenen utspelar sig i en klassisk byggnad på en ö där älskande par närmar sig bord täckta av ett grönt tyg får kort med inskriptionen ”Congé pour un Amant Constant” etcetera. Ett annat exempel är The toilet. Detta är en scen av en kvinna vid sitt toalettbord i ett rum som är fullt av blommor utspridda då hennes älskare kommer in. I Walkers kollektion fanns två mer avlägsna solfjädrar av denna typ men med klassiska scener av Diana och Endymion och Phoebus galavagn och längs den nedersta kanten är blommor målade. I den här gruppen av solfjädrar finns det även ett antal enklare varianter med scener av apelsinträd i krukor täckta av putti och draperier.
Den andra sorten av barockens solfjädrar har mycket bättre kvalité. Den är troligtvis fransk och föreställer väl genomtänkta och målade scener. Scenerna är oftast målade på en mörk grund men man använde sig oftast av tunn kycklinghud till själva skärmen.
Den tredje sorten är gjord av glimmerplattor och mycket mindre än de två andra kategorierna. Det finns flera kända typer av den här sorten. I Brompas kollektion[förtydliga] finns en typ där påfåglar, byster och blommor målades på skärmen och solfjäderns stomme är gjord av sköldpaddsskal. I Messels kollektion[förtydliga] finns ytterligare en typ. Varje glimmerplatta är målad med en färgglad juvelliknande miniatyr av en figur, en byst med en genomtänkt frisyr, ett djur eller blommor. Dessa plattor hålls ihop av pappersramar. Både Brompas och Messels typer var troligen franska.
Det bästa sättet för att datera solfjädrarna brukar vara att granska klädmodet och hårfrisyrerna i målningarna. Från 1700-talets början finns det fler solfjädrar bevarade och av den orsaken finns det större jämförelsematerial från den tiden. Det går att dela in solfjädrarna i grupper, men oftast kan ursprungslandet inte riktigt fastställas. Det finns många omständigheter saker som försvårar datering och identifiering av ursprungsland, bland annat den omfattande importen och exporten, både av hela solfjädrar och delar.
På ena sidan om kanalen fanns fransmän som skyddade sin verksamhet med Association des Eventaillistes[förtydliga] och på andra sidan the Company of Fanmakers[förtydliga].
England och Frankrike exporterade och importerade en hel del i början av sekelskiftet kring år 1700, huvudsakligen från öst. Modet var den kinesiska stilen och de europeiska solfjädrarna var ofta influerade av den, speciellt brisésolfjädrarna som uppstod under samma period i Europa.
Frankrike fortsatte att producera storslagna målade solfjädrar på papper och på kycklinghud på mörk grund med mytologiska eller teatraliska objekt och vackra blommor på baksidan. Där dominerade barockstilen till omkring 1735.
I Italien var huvudmotivet klassiskt och oftast tagen från kända romerska målningar som Guido Renis Aurora, som var en mycket lämplig present från en Grand Tour och i början av 1700-talet var de även bibliska. De Italienska solfjädrarna är ofta gjorda av väldigt tunn kycklinghud. Många är numrerade och signerade vilket är till stor hjälp för identifieringen.[5]
Från år 1735 föredrog man ljusare, mer rokokoartade och målade eller tryckta solfjädrar framför brisén. I Frankrike var motiven ofta pastorala och romantiska. Under den här perioden var solfjäderns spännvidd nästan en halvcirkel; i början av århundradet var spännvidden 120 grader. De målades alltid på ljusa grunder och pinnarna (stommen) blev en viktigare del. De var till största delen tillverkade av omsorgsfullt snidad elfenben eller pärlemor. Fastän mönstret på skärmen täckte hela grunden började mönstret delas upp i vinjetter. Det finns flera solfjädrar, troligtvis flamländska, där skärmen är osymmetriskt delad, oftast av en glittersmyckad gräns, i två delar med stor storleksskillnad.
Runt år 1740 uppstod den topografiska solfjädern i England av Thomas Robins. Den här typen av solfjädrar var alla dekorerade med ett geometriskt mönster. Ett annat exempel av en topografisk solfjäder, som kom litet senare, är den ljusa och färgglada utsikten av Covent Garden Market från Baldwins[förtydliga] samling.[förtydliga] Den är enkelt målad vilket är typiskt engelsk design av solfjädrar.[6]
Under Ludvig XIV och än mera under rokokotiden var solfjädern ett verkligt lyxföremål. Spröten och ytterskivorna gjordes av elfenben, pärlemor, sköldpaddsskal, guld och liknande. Överdraget smyckades med handmålade blommor, landskap, kineser, amoriner, nymfer, najader, herdar och herdinnor. Konstslöjdidkare och ofta även berömda målare nedlade mycken möda på solfjädern.
Ibland tillverkades solfjädern då liksom senare enbart av genombrutet elfenben i sirliga mönster efter kinesiska förebilder, eller garnerades med svandun eller de finaste spetsar. Damerna bar den gärna fäst vid skärpet med en kedja eller ett snöre. Frankrike var tongivande inom tillverkningen; därnäst utmärkte sig Spanien och Italien. Bruket var i allmänhet inskränkt till de högre klasserna, utom i Spanien där också enklare kvinnor bar på solfjädrar.[4]
I Sverige fick handelsfirman Dubois & Lindman från 1742 monopol och privilegium att tillverka solfjädrar, något som då var nytt i Sverige: före detta år sägs Christina Biörk ha varit den enda i Sverige som tillverkade solfjädrar.[7]
Under nyklassicismen mot slutet av 1700-talet blev figurutsmyckningen mera heroisk i stilen. Från franska revolutionen kom solfjädern nästan ur bruk för några årtionden framåt. Den fick en renässans mellan 1830- och 1850-talen, men dess verkliga pånyttfödelse vidtog först i slutet av 1850-talet.
Det var mycket viktigt att man förde solfjädern på rätt sätt. En kvinna som hanterade solfjädern fel kunde bli utskrattad trots att hon hade elegans i allt annat hon gjorde. Det förekom kurser där kvinnor lärde sig att hantera solfjädern. Solfjädern var inte vilken accessoar som helst – de användes för att uttrycka sig, vilket gjorde att solfjädern ”blev en del av kvinnans kroppsspråk”. Troligen fanns ett solfjäderns språk, som var ett sätt för unga kvinnor och män att kommunicera med varandra.[1]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
