Slaget vid Nördlingen

Slaget vid Nördlingen utkämpades den 27 augusti 1634 (juliansk tideräkning) mellan svensk-sachsiska trupper och Katolska ligans trupper strax söder om Nördlingen i Schwaben, Tyskland.

Den här artikeln handlar om slaget vid Nördlingen 1634. För slaget 1645 på samma plats, se Slaget vid Nördlingen (1645).

Slaget vid Nördlingen
Del av Trettioåriga kriget
Slaget vid Nördlingen.
Ägde rum 27-28 augusti 1634 Plats Nära Nördlingen, Bayern, Tyskland Resultat Tysk-romersk och spansk seger
Stridande
Sverige Sachsen	Tysk-romerska riket Spanien
Befälhavare och ledare
Gustaf Horn  (tillfångatagen) Bernhard av Sachsen-Weimar	Ferdinand III Matthias Gallas
Styrka
16 300 infanteri inklusive några tusen i ett bondeuppbåd från Wurttemberg[1] 9 300 kavalleri 20 kanoner	21 000 infanteri 13 000 kavalleri 60 kanoner
Förluster
6 000 döda eller sårade 6 000 tillfångatagna [2]	3 500 döda eller sårade

Bakgrund

Efter segern vid Lützen 1632 lyckades svenskarna inte följa upp segern på grund av Gustav II Adolfs död, vilket resulterade i att den kejserliga armén fick tillbaka stridsviljan. På sommaren 1634 återintog man Regensburg och började gå mot Sachsen. Snart stod de kejserliga trupperna utanför staden Nördlingen som fortfarande hölls av protestanterna.

Beskrivning av slaget

Den kejserliga fältherren Matthias Gallas belägrade Nördlingen. Den protestantiska armén under hertig Bernhard av Sachsen-Weimar och fältmarskalken Gustaf Horn ryckte till stadens undsättning. Horn ville ta en ställning och invänta förstärkningar men hertigen ville ha strid. Gallas armé besatte en del av höjderna söder om staden. Mot denna gick Horn på högra flygeln till anfall, medan hertig Bernhard tryggade fronten och Horns återtågsväg. Då anfallet misslyckades, hans trupper råkade i oordning och Gallas anföll över hela fronten, måste han dra sig tillbaka. Den protestantiska armén led ett katastrofalt nederlag.^[3] Gustaf Horn tillfångatogs och de protestantiska allierade förlorade 12 000-14 000 man.

Efterspel

Förlusten splittrade inte bara den svenska armén utan hela det evangeliska förbundet. Även om inga regementen från det egentliga Sverige deltagit i slaget förlorade den svenska armén i Tyskland flera av sina mest kända värvade regementen. Följderna blev betänkliga för Sverige. Axel Oxenstierna skrev i ett brev hem till riksrådet i Sverige: "Jag vet nu snart ingen, som jag rätteligen kan säga att Sveriges krona kan förlita sig på. De som förr hava höjt oss upp i himmelen, säga nu vår nation vara orsak till deras undergång. Största delen låter händerna sjunka, och finnas icke få, som farliga rådslag förehava."^[4]

Nederlaget vid Nördlingen bröt den svenska dominansen i Tyskland och för att förhindra Habsburgarnas expansion norrut övertygade kardinal Richelieu kung Ludvig XIII att ge sig in i kriget på protestanternas sida.

Sachsens kurfurste Johan Georg slöt strax efter slaget enskild fred med kejsaren. Svenskarna skulle enligt denna överenskommelse tvingas att lämna Tyskland utan någon ersättning i land. Vägrade de, så lovade kurfursten hjälpa till att driva bort dem. Inte långt efteråt hade så gott som alla de protestantiska staterna i Tyskland slutit liknande fredsavtal med kejsaren. Kurfurstens "skändliga fredsslut" hade "gjort de andre irre och vilde", skrev Oxenstierna till riksrådet.^[4]

Källor

1. Wetterberg, Gunnar (2002). Kanslern: Axel Oxenstierna i sin tid. D. 2. Atlantis. sid. 646-647. ISBN 978-91-7486-603-2. Läst 4 oktober 2024
2. http://www.stormaktstiden.com/handelser/trettio_1.htm#Slaget%20vid%20Nördlingen Arkiverad 19 oktober 2007 hämtat från the Wayback Machine.
3. Nordisk familjebok 1956 – Nördlingen]
4. Grimberg, Carl. ”375 (Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/3/0377.html. Läst 18 december 2020.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Slaget vid Nördlingen.
  Bilder & media