Slaget vid Teutoburgerskogen

Slaget vid Teutoburgerskogen, (tyska: Schlacht im Teutoburger Wald, Hermannsschlacht, eller Varusschlacht), beskrivet som Varusslaget (Clades Variana) av romerska historiker, utkämpades år 9 e.Kr. vid dagens Kalkriese, utanför Osnabrück. Tidigare har man dock trott att slaget har ägt rum i Teutoburgerskogen, några mil söder om Kalkriese, vilket givit slaget sitt namn. Slaget inträffade då en allians av germanska stammar under ledning av Arminius överföll och tillintetgjorde tre romerska legioner under ledning av Publius Quinctilius Varus. Händelsen var bortglömd under århundraden och återupptäcktes i början av 1500-talet, då Tacitus skrifter hade hittats i ett par kloster. Den exakta platsen för slaget, vid byn Kalkriese nära Bramsche, blev känd först 1987 genom fynd av en brittisk amatörarkeolog som funnit en silverskatt. Under ledning av Dr Wolfgang Schlüter gjordes sedan noggranna undersökningar som kunde slå fast att man funnit platsen för slaget.^[1]

Slaget vid Teutoburgerskogen
Del av romarnas krig mot germanerna
Rekonstruktion av palissader vid det utgrävda slagfältet
Ägde rum år 9 e.Kr. Plats Kalkriese mellan Bramsche och Osnabrück i nordvästra Tyskland Resultat Avgörande germansk seger
Stridande
Romerska riket	Germaner
Befälhavare och ledare
Publius Quinctilius Varus †	Arminius
Styrka
25 000 man	18 000 man
Förluster
Kring 20 000 döda, sårade och tillfångatagna	Troligen 500 döda och sårade

Kartan över slaget i Teutoburgerskogen

Bakgrund

Från 12 f.Kr., då Nero Claudius Drusus tågat österut över Rhen ända fram till Elbe, hade romarna en viss kontroll över områdena öster om Rhen. Romarriket och germanerna låg inte i öppet krig med varandra, men det fanns stammar som motsatte sig romarna. År 9 e.Kr. tågade Quinctilius Varus västerut i riktning mot vinterkvarter i Vetera Castra med de romerska 17:e, 18:e och 19:e legionerna (efter detta nederlag användes aldrig mera legionsnumren 17, 18 och 19), samt ytterligare sex kohorter (totalt 36 stycken), cirka 20 000 man. Varus beslöt sig för att ta en genväg och ledde sina män genom ett svårgenomträngligt område av träskmarker och täta skogsdungar.

Slaget

Den till synes trogne legionären Arminius (senare av Martin Luther ändrat till Hermann) hade planerat ett bakhåll och lyckats samla nästan 20 000 germanska krigare vid sin sida. De planerade sin fälla väl. Längs en väg som gick genom en skog nedanför åsen Kalkrieser Berg (Schmittenhöhe) hade man grävt upp en vall på den norra, högre sidan om vägen. Bakom vallen gömde sig 5 000 germaner, i skogen ytterligare 5 000 och längre västerut 7 000 för att anfalla romarna över vägen bakifrån. Vidare var 1 000 germaner stationerade österut längs vägen för att förhindra romarna att fly den vägen om anfallet inte blev lika paralyserande som man väntat sig (vilket det sedan blev).

Planen fungerade mycket väl. Legionärerna var uppställda i marschformation och bildade en tre kilometer lång, i sidorna mycket sårbar kolonn. Humöret var nedsatt på grund av leran och slasket, som även möjligen hindrade användningen av vapnen. Germanerna hade grävt bort en alternativ väg ut ur skogen, så när romarna väl befann sig nedanför berget var det flera kilometer till närmaste flyktväg. När germanerna anföll romarna i sidan blev dessa fullständigt överrumplade och tusentals stupade. När sedan de germanska förstärkningarna kom bakifrån och ut genom skogen, förlorade Varus kontrollen, varför han tillsammans med ett stort antal officerare begick självmord. Flera andra officerare togs tillfånga. Ett antal av dessa blev köpta fria men resten offrades enligt germanernas sed till deras gudar som tack för segern. De 36 kohorterna blev fullständigt utplånade, sånär som på ett tusental man som lyckades fly och rapportera om den fasansfulla nyheten: på några timmar hade Augustus förlorat en sjättedel av hela den romerska krigsmakten. Det blev, strategiskt sett, Roms nesligaste nederlag.

Följder

Den direkta följden blev att Romarriket förlorade merparten av dagens Tyskland, området mellan Rhen och Elbe, då man drog sig tillbaka västerut för att aldrig komma tillbaka. Rom hade förlorat sitt överläge med vilket de lagt under sig merparten av Germanien. Aldrig skulle Rom återfå det överläget, aldrig skulle Romarriket vara så starkt som det var timmarna före slaget, inte ens vid kejsar Trajanus död 108 år senare. En viss tröst var att snabba styrkeframkallningar i Gallien samt en viss germansk passivitet efter slaget avvärjde alla hot som kunnat komma från att Gallien var nästan helt oskyddat då Varus besegrats.

På längre sikt hade slaget stor betydelse för Europas historia, då Rom aldrig lyckades införliva Germanien i den romerska provinsstrukturen.

Kejsar Augustus tog nederlaget mycket hårt och skyllde det på Varus. Det sägs att han i sina äldre dagar ibland helt utan förvarning kunde skrika ut: "Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner"^[2].

Minnesmärke från 1800-talet

Hermannsdenkmal.

Minnesmärket Hermannsdenkmal över slaget byggdes mellan 1838 och 1875 på berget Teutberg sydväst om staden Detmold vid den södra delen av Teutoburgerskogen i det dåvarande furstendömet Lippe (numera delstaten Nordrhein-Westfalen).

Referenser

Noter

1. Magnusson, Björn, "Hur stoppades romarna?" Arkiverad 24 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine., Populär historia 1/1992
2. Suetonius Kejsarbiografier, Augustus 23.

Allmänna källor

• Bendikowski, Tillmann, Der Tag, an dem Deutschland entstand. Geschichte der Varusschlacht, C. Bertelsmann (2008). ISBN 978-3-570-01097-6
• Grane, Thomas (2009). ”Romersk härförare föll offer för germanska intriger : 2000 år efter slaget i Teutoburgerskogen får Varus upprättelse”. Illustrerad vetenskap (nr. 5): sid. 56-59.
• Märtin, Ralf-Peter ; Die Varusschlacht. Rom und die Germanen, S Fischer (2008). ISBN 978-3-100-50612-2
• Wells, Peter S.,Teutoburgerskogen: slaget som stoppade Rom. Stockholm (2004).

Externa länkar

• När romarna fick stryk, Lisbeth Lindeborg i DN 2009-01-14.
• Museet i Kalkriese, VARUSSCHLACHT im Osnabrücker Land GmbH - Museum und Park Kalkriese