Pälkänetrakten hörde ursprungligen i kyrkligt hänseende till Sääksmäki. Då förvaltningssocknen Pälkäne grundades i slutet av 1300-talet minskade samröret med Sääksmäki och den i slutet av 1300-talet grundade kyrksocknen Kangasala låg närmare. Vid sekelskiftet 1400 gjordes Pälkäne till ett kapell under Kangasala. Som kapell nämns Pälkäne 1409 men som kyrksocken redan år 1445.[3] Den medeltida kyrkoruinen härstammar från sekelskiftet 1500 och övergavs 1839, då församlingens nya tegelkyrka hade färdigställts. Under förfallsperioden på 1800-talet användes byggnaden till olika sekulära ändamål. På senare tid omtalas emellertid byggnaden, som fortlöpande restaureras, som Finlands ståtligaste medeltida kyrkoruin och är Pälkänes främsta sevärdhet.
År 1713 drabbade svensk-finska armén, under generalCarl Gustaf Armfeldt d.ä., samman med den ryska armén vid Kostianvirta men var tvungen att retirera.
I Pälkäne finns de två större sjöarna Pälkänevesi och Mallasvesi, som är förbundna via ån Kostianvirta (svenska: Kostia å eller Kostia ström). Mallasvesi liksom sjöarna Kukkia och Roine är delvis belägna i kommunen.
Mandatfördelning i Pälkäne kommun, valen 1976–2021
Palola, A.-P: Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdista (Översikt över grundläggandet av de medeltida församlingarna i Finland), Faravid 18-19 (1994/1995), s. 85, 87, Åbo domkyrkas svartbok, Helsingfors 1890, nr 296, Finlands medeltidsurkunder II, Helsingfors 1915, nr 1300, Finlands medeltidsurkunder III, Helsingfors 1921, nr 2621
Hiekkanen, Markus(2020).Finlands medeltida stenkyrkor. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien. sid.408-413. Librisn0bnsbs4l2bcgvwv. ISBN 9789188763112
Finland
