musikinstrument Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Oboe (uttal /ʊˈboː/) är ett träblåsinstrument med dubbelt rörblad. Oboen utvecklades i Frankrike under 1600-talet. Namnet kommer av franskans haut bois (högt trä, dvs. högt träblåsinstrument). Skalmejan är en folklig föregångare till oboen. I slutet av 1600-talet nyttjade den svenska armén och flottan skalmejor, som efter hand under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet, byttes ut mot hautbois/oboe. Hautboist blev i krigsmakten beteckningen för en musiker som spelade både oboe och dulcian/basson.[1]
 | |
| Oboe | |
|---|---|
| Typ | Träblåsinstrument, dubbelt rörblad |
| Omfång | b♭ – ca a3  |
| Del av | Symfoniorkester, blåskvintett, blåsorkester |
| Förekommer i | Barock, wienklassicism, romantik, modernism |
Oboens ton brukar beskrivas som när man håller för näsan och talar,[2] vilket något oegentligt benämns som ett nasalt (egentligen hyponasalt) ljud. Den är övertonsrik och hörs bra över de övriga orkesterinstrumenten.
När orkestern stämmer är det oboen som tar stämton, vanligtvis ett ettstruket a. Tonen hålls för det mesta ut i 4–6 sekunder. Under extrema omständigheter har uppmätts så mycket som en 13 minuter lång stämton, vilket förstås hör till det synnerligen ovanliga.
Engelskt horn är en oboe i altläge; oboe da caccia är en föregångare till denna. Oboe d’amore är en oboe som är stämd en ters lägre än oboen.
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.