De tyska undantagslagarna

Notstandsgesetze är de tyska undantagslagar, egentligen tillägg i grundlagen, som röstades igenom 30 maj 1968 i den västtyska förbundsdagen.^[1] Lagarna innebar att den tyska grundlagen, Grundgesetz, ändrades för 17:e gången och att man tillförde en undantagsförfattning som skulle säkra statens handlingskraft i krissituationer (naturkatastrofer, revolution, krig). Lagarna möttes av hårt motstånd från studentorganisationen Außerparlamentarische Opposition.

Bakgrund

Undantagslagar var från början ett krav från västmakterna för att ge Västtyskland full suveränitet. De ville därmed kunna skydda de trupper som man hade stationerade i landet. Västtysklands grundlag, Grundgesetz, hade vid tillblivelsen 1949 inte några undantagslagar för att hantera krissituationer, då man hade haft dåliga erfarenheter av artikel 48 i den författning som gällt i Weimarrepubliken. 1958 kom Västtysklands inrikesministerium med de första planerna på undantagslagar och nya följde 1960 och 1963. Dessa föll på att man inte fick en tillräcklig majoritet för att i krissituationer ge den exekutiva makten ytterligare befogenheter.

År 1968 regerade en storkoalition mellan CDU/CSU och SPD, vilket gav större möjlighet att nå den kvalificerade majoritet (2/3) som krävdes för att driva igenom grundlagstillägget. Förslaget mötte dock hårt motstånd från flera håll, inte minst studentrörelsen med Außerparlamentarische Opposition i spetsen. FDP, det enda kvarvarande partiet i opposition var också emot förslaget liksom facken och gruppen Notstand der Demokratie. Stora demonstrationer ägde rum i huvudstaden Bonn.

Vid omröstningen 30 maj 1968 röstade FDP mot förslaget, men även 54 parlamentsledamöter ur den stora koalitionen röstade mot förslaget, som dock gick igenom.

Källor

1. Andreas Grau. Notstandsgesetze Lebendiges Museum Online, Stiftung Haus der Geschichte der Bundesrepublik Deutschland. Läst 13 december 2020.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.