Nasaréerna

Nasaréerna (grekiska: nazoraioi Ναζωραῖοί; hebreiska: notzrim נוצרים) är plural av adjektivet Nasaret, som används i singular i namn, Jesus från Nasaret (Iesous Nazoraios Ιησούς Ναζωραίος). Singularformen är ett vedertaget begrepp för "en kristen" på hebreiska (notzri), arameiska (natsar) och arabiska (nasrani).

Sakförare, Tertullus

Den första förekomsten av ordet "Nasaréerna" i plural är av judisk advokat, Tertullus i sin anklagelse mot Paulus från Tarsus, framför guvernören, Antonius Felix:

Apostlagärningarna, 24 Kapitlet 5 Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker strid bland alla judar i hela världen, och att han är en huvudman för nasaréernas parti. (1917)^[1][2]

Nasaréerna, under 300-talet

Nasaréerna var en tidig judisk-kristen sekt vilken liksom ebioniterna iakttog de judiska lagarna och riterna, men skiljde sig från ebioniterna då de trodde på Jesu jungfrufödelse.^[3] Nasaréerna levde liksom esséerna i trakterna omkring Döda havet. De var ursprungligen judiska konvertiter som hade kristnats av apostlarna.^[4] Både Hieronymus och Epifanius skrev om hur Nasaréerna levde på 400-talet. Lite är dock känt om hur sekten sedan försvann.^[5][6]

Irak, under 700-talet

• Se artikeln Mandeism.

Senare religiösa sammanslutningar

Sedan 1800-talet har ett flertal moderna rörelser börjat använda sig av termen "Nasaréer" eller "Nasarener".

I reformerta kretsar framgick en sekt i mitten av 1800-talet och spriddes i dåvarande södra Ungern, Österrike, Elsass och Ohio. Nasarenerna samlades till gudstjänst i privathem, praktiserade vuxendop, eftersträvade ett strängt bibelenligt liv och vägrade bland annat krigstjänst.^[7]

En av sidenvägaren J. J. Wiz (död 1858) från Basel grundad mystiskt-extatisk sekt har även de kallats Nasarener.^[7]

Konstnärsgruppen Nasarenerna använde namnet.

Se även

• Nasir