Miniatyrmåleri
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Miniatyrmåleri kallas måleri där konturerna tecknas med minium (mönja), en röd färg som under medeltiden användes för att måla anfanger och illuminationer i handskrifter på pergament. Ett exempel på detta är Book of Kells. Det franska ordet för mönja, migne, ledde till beteckningen mignature. I vidare bemärkelse har emellertid alla mycket små eller mycket detaljrika målningar, ofta porträtt, kommit att kallas för miniatyrer.
 |
Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2012-04) |
Under renässansen utvecklades smyckesminiatyrer, ofta i form av just porträtt, vid sidan av rent dekorativa så kallade kabinettsminiatyrer för väggar och bord. På 1600-talet kunde kungamakten förära personer smyckesminiatyrer som tecken på uppskattning, men även nära vänner och älskande började utväxla miniatyrer. På 1700-talet var det vanligt att snusdosor pryddes med miniatyrer. Elfenben och emalj blev eftertraktade material att arbeta med. Under 1800-talet ökade efterfrågan på miniatyrer genom borgerskapets framväxt, men den konstnärliga kvaliteten sjönk och ett ökat användande av kartong och papper som grundmaterial innebar också en kvalitetsänkning. Under 1840-talet minskade miniatyrernas betydelse samtidigt som den nya fotoprocessen daguerrotypi utvecklades.
Till miniatyrmåleriet användes gouachefärg med en fin pensel. Det pigment som hade utvunnits ur växter och mineraler blandades med gummi arabicum, lite socker och hett vatten. De rena och klara färgerna kunde läggas i såväl tunna lager, transparent, som tjockt, impasto.
