Malayakrisen

Malayakrisen (malaysiska: Darurat Tanah Melayu, engelska: Malayan Emergency) var ett gerillakrig utkämpat mellan krafter i det brittiska samväldet, inklusive styrkor från Malayafederationen och olika brittiska kolonier i Afrika, och det malajiska folkets befrielsearmé (kinesiska: 马来亚 民族 解放军; malaysiska: Tentera Pembebasan Rakyat Malaya), som hade sitt ursprung i det malayiska folkets antijapanska armé (Tentera Anti-Jepun Penduduk Tanah Melayu), en motståndsrörelse under den japanska ockupationen av Malaya under andra världskriget, och som var beväpnad gräns med Malayas kommunistparti (Parti Communicate Malaya, PKM), Malackahalvön 1948–1960. Den kommunistiska gerillan leddes och dominerades delvis av etniska kinesiska kommunister, men även malajer och indiska malaysier.

Malayakrisen 中国馬來亞緊急狀態 மலாயா அவசரகாலம் Del av Kalla kriget i Asien Fallskärmshoppare i Malaya under Malayakrisen, 1953 Ägde rum 16 juni 1948 – 12 juli 1960 Plats Malajiska federationen Utfall Vinst för Samväldet Resultat Chin Peng tvingad i exil från Malysia Stridande Antikommunistiska styrkor: Brittiska Samväldet Förenade kungariket Malajiska federationen Singaporekolonin Kenyakolonin Sydrhodesia Centralafrikanska federationen Fijikolonin Australiska statsförbundet Nya Zeeland Stöd från: Förenta staterna Kommunistiska styrkor: MCP MNLA Befälhavare och ledare Storbritannien George VI (Till 1952) Elizabeth II (Från 1952) Harold Briggs Roy Urquhart Henry Gurney   † Gerald Templer William Allmond Goode Malajiska federationen Abdul Rahman av Negeri Sembilan Tunku Abdul Rahman Putra Tun Abdul Razak Ismail Abdul Rahman Samväldesriken George VI (Till 1952) Elizabeth II (Från 1952) Yusof Ishak David Saul Marshal Lim Yew Hock Lee Kuan Yew Robert Menzies Henry Wells Malaysiska kommunistpartiet Chin Peng Yeung Kwo Lee An Tong Chang Ling-Yun MNLA Abdullah CD Rashid Maidin Shamsiah Fakeh S. A. Ganapathy Lau Yew   † Muhammad Indera Lee Meng Toh Kar Lim Styrka ~250 000 malaysiska hemvärnet. ~40 000 samväldessoldater ~37 000 specialpoliser. ~24 000 federala poliser ~8–13 000 gerillasoldater, upp till 150 000 (troligen ~30–40 000) civila supportrar Förluster Dödade: 1865 personer Sårade: 2560 personer Dödade: 6711 personer Sårade: okänt

Malayakrisen var den koloniala regeringens officiella term för konflikten, medan befrielsearmén kallade det antibrittiska nationella frihetskriget. Gummiplantagerna och tenngruvindustrin hade drivit regeringen att använda begreppet "kris", eftersom deras förluster inte skulle täckas av Lloyds försäkringsbolag om konflikten hade kallats ett krig.

Trots kommunisternas nederlag 1960 förnyade kommunistledaren Chin Peng (Ong Boon Hua / Wang Yonghua) lågintensitetsopproret 1967, och det varade därefter fram till 1989 och var känt som det kommunistiska upprorskriget. Även när de brittiska och australiska styrkorna hade dragits tillbaka helt från Malaysia flera år tidigare, slogs ändå upproret ner.

Konflikten har jämförts med Vietnamkriget, och historiker har undrat hur en liten brittisk styrka på 35 000 kunde lyckas där den mycket större amerikanska armén misslyckades. Svaret har flera orsaker, men en viktig aspekt var att de vietnamesiska kommunisterna fick stort stöd från Sovjetunionen och Kina, och att de var baserade på ett mycket bredare population, medan kinesisk-malajiska kommunisterna isolerades från huvuddelen av befolkningen, och muslimska malajer stödde britterna, som lovade dem en självständig, malajstyrd stat, och inte en kinesisk-dominerad regering som kunde ha varit resultatet om kommunisterna hade segrat.

År 1957 fick Malajiska federationen självständighet från det brittiska koloniala styret, och i efterdyningarna av krisen, bildades den brittiskstödda federationen Malaysia, bestående av Malaya, Sabah, Sarawak och Singapore (till 1965).

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Malayakrisa, 5 april 2013.