Loading AI tools
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Kriegsmarine (tyskt uttal: [ˈkʁiːksmaˌʁiːnə]) (översatt "Krigsmarinen") var benämningen på den tyska marinen åren 1935-1945, en av Wehrmachts tre försvarsgrenar.
| Kriegsmarine | |
 Den tyska örlogsflaggan 1935–1945 | |
| Information | |
|---|---|
| Officiellt namn | Kriegsmarine |
| Datum | 1935–1945 |
| Land |  Nazityskland |
| Lojalitet | Wehrmacht |
| Typ | Flottan |
| Föregångare | Reichsmarine |
| Efterföljare | Deutsche Marine |
| Storlek | 810 000 (som mest) 1 500 000 (totalt) |
| Kända slag och krig | Spanska inbördeskriget Andra världskriget |
| Befälhavare | |
| Generalamiral | Hans-Georg von Friedeburg |
| Storamiral | Erich Raeder Karl Dönitz |
| Tjänstetecken | |
| 1935–1938 | .svg) |
| 1938–1945 | .svg) |
| Landsflagga |  |
| Flygplan | |
| Attackflygplan | Messerschmitt Bf 109 |
| Bombflygplan | Junkers Ju 87 |
| Spaningsflygplan | Fieseler Fi 167 |
Kriegsmarines föregångare var Weimarrepublikens Reichsmarine. Den tyska flottan behöll namnet fram till 1935, två år efter det nazistiska maktövertagandet. Redan innan detta maktövertagande hade en viss tysk flottupprustning påbörjats i och med sjösättningen av de första fickslagskeppen. Den tyska flottan var efter förlusten i första världskriget genom Versaillesfördraget begränsad till storleken och i hur många och tunga skepp de kunde bygga. Man var också förbjuden att bygga ubåtar. Under Adolf Hitler bröt man mot fördraget och accelererade upprustningen markant i och med den ambitiösa Plan Z som dock inte hann bli genomförd innan krigsutbrottet. Genom det tysk-brittiska flottavtalet 1935 fick Tyskland rätt att bygga en flotta med ett tonnage motsvarande 35% av den brittiska, men även denna begränsning förkastades i april 1939 av Hitler.
Under det spanska inbördeskriget 1936-1939 skickades de tyska fickslagskeppen tillsammans med flera mindre enheter till Spanien under förevändning om att genomdriva Nationernas Förbunds vapenblockad av båda parter. I verkligheten stödde de Francisco Francos styrkor mot de spanska republikanerna.
Den tyska flottan utgjordes 1939 av följande moderna fartyg: slagskeppen Gneisenau och Scharnhorst, tre pansarskepp av typ Deutschland (speciellt byggda för handelskrig i Atlanten) , tre tunga kryssare, 6 lätta kryssare, 26 jagare och cirka 60 ubåtar. Flera fartyg var under byggnad, bland andra slagskeppen Tirpitz och Bismarck, två kryssare och ett stort antal ubåtar.[1]
Vid andra världskrigets utbrott skrotades de flesta ofärdiga fartygen i Plan Z och de tyska varven ställdes istället om till att bygga ubåtar. Kriegsmarines huvudsakliga insatser under andra världskriget var invasionen av Norge 1940 och slaget om Atlanten. Kriegsmarine hade även ansvar för kustartilleriet i Tyskland och det ockuperade Europa samt luftvärnet som skyddade viktiga hamnar.
I krigets slutskede sattes i stort sett alla enheter in för att evakuera tyskar undan de ankommande sovjetiska styrkorna. Operationerna var i stort lyckade och bland annat bortåt 500 000 människor från Ostpreussen evakuerades på detta sätt. Den tyska marinen satte under denna period även upp några divisioner infanteri bestående av övertaliga flottister och annan personal som normalt inte deltar i landkrigföring.
Den tyska marinledningen, Oberkommando der Kriegsmarine (OKM) fanns i Berlin. Vid krigsutbrottet 1939 grupperades den operativa sjöstridsledningen i en bunkeranläggning i Lobetal utanför Berlin, med täcknamnet Koralle.
I OKM ingick följande avdelningar:
Från 1928 till 1945 fanns det fyra tyska marinchefer, Oberbefehlshaber der Kriegsmarine:
Städerna Wilhelmshaven och Kiel var de viktigaste marina baserna för Nordsjön respektive Östersjön. Där fanns stora marina anläggningar med varv, verkstäder och utbildningsanstalter. I de större hamnstäderna fanns Kriegsmarinedienststellen för att upprätthålla kontakten mellan örlogs- och handelsflottorna. Kustbefästningar vid nordsjö- och östersjökusterna rustade sjöstridskrafterna, med undantag av skol- och försöksfartyg, och var sammanförda till ett Flottenkommando under befäl av en Flottenchef.[1]
Efter kriget delades de fartyg som fanns kvar upp mellan segermakterna som använde dem i olika syften. 1956 bildades Bundesmarine i Västtyskland, och samma år bildades föregångaren till Volksmarine i Östtyskland.
| Utbildningssteg | Längd i månader | Befordran |
|---|---|---|
| Militär grundutbildning | 3 | |
| Skolfartyg | 5 | Seekadett |
| Sjökrigsskolan | 5 | Fähnrich z. See |
| Tjänstegrenskurser | 2 | |
| Fartygstjänst | 8 | Oberfähnrich z. See |
| Officerstjänst | 1 | Leutnant z. See |
| Personalkategori | Personalstyrka |
|---|---|
| Officerare | 22 000 |
| Civilmilitära tjänstemän | 14 000 |
| Underofficerare och sjömän | 613 000 |
| Summa | 649 000 |
| Vapenslag | Officerare | Civilmilitära tjänstemän | Underofficerare och sjömän |
|---|---|---|---|
| Ytstridskrafterna | 9 600 | 5000 | 224 000 |
| Ubåtsvapnet | 56 000 | ||
| Kustartilleriet och marinluftvärnet | 3 500 | 181 000 | |
| Depå-, träng- och utbildningsförband | 8 700 | 8 600 | 142 000 |
 |
 |
 |
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
