Kalkylräntan är en helt grundläggande förutsättning för att kunna göra investeringskalkyler som sträcker sig över en längre period, inklusive värderingar av olika objekt. Den ska avspegla avkastningskravet, både med hänsyn till faktiska kapitalkostnader och de risker som finns vid investeringar.

I princip bestäms kalkylräntan utifrån tre kriterier:

Faktiska kostnader för kapital; låneräntor och avkastningskrav på eget kapital.
Avkastningen på alternativa investeringar.
Risker med investeringen.

Det finns ett antal modeller för att avgöra vilken kalkylränta som ska användas. Företag använder ofta inlåningsränta eller Weighted average cost of capital vid industriella placeringar^[1]. Vid finansiella investeringar, och för att beräkna kostnader för eget kapital, kan bland annat Capital asset pricing model användas. Kommuner och myndigheter använder olika kalkylräntor, exempelvis använder Vägverket och Banverket (numera^[2] samlade under Trafikverket) sedan 1994 en fast kalkylränta på 4 %^[3]. Senare rekommendationer har emellertid justerat denna rekommendation för den reala (inflationsfria) samhällsekonomiska diskonteringsräntan till 3,5 %^[4].

Beroende på kalkylens andra antaganden om inflation och prisökningar måste dessutom beslut tas om real ränta eller nominell ränta ska användas.

Översikt

Referenser

Se även