Loading AI tools
utställning för att fira Göteborgs 300-årsjubileum 1923 Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes den 8 maj 1923 av kung Gustaf V. Utställningen arrangerades för att högtidlighålla stadens 300-årsjubileum som visserligen inträffade 1921 men utställningen blev fördröjd till 1923. Utställningen var planerad att stänga den 30 september men förlängdes till den 15 oktober[1] och hade då besökts av 4,2 miljoner personer. Generalkommissarie för utställningen var Harald Adelsohn.[2]
Det var en mycket stor utställning som omfattade stora delar av Göteborg och ett flertal av dagens mer välkända byggnader och institutioner grundades som exempelvis Göteborgs konstmuseum, Göteborgs botaniska trädgård, Liseberg och Svenska Mässan. I huvudsak var utställningen lokaliserad till två områden: området för själva Jubileumsutställningen med 244 680 m² samt området för lantbruksmötet, luftfartsutställningen och nordisk trädgårdsutställning med 224 000 m².
Landshövding Oscar von Sydow och Göteborgs stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander stängde utställningen genom att i "Den gyllene boken" (minnesboken) skriva de sista raderna den 15 oktober 1923: År 1923 den 15 oktober klockan 6.50 e. m. stängdes portarna till Göteborgs jubileumsutställnings minneshall, sedan utställningen vid en ceremoni å terrassen framför minneshallen högtidligen avslutats.[3]
Planer för en större utställning hade funnits i Göteborg under en längre tid. Den 15 maj 1914, invigningsdagen för Baltiska utställningen i Malmö, framställdes på ledarplats i konservativa Göteborgs Morgonpost förslaget att man skulle högtidlighålla stadens 300-årsminne med en utställning. Detta ledde fram till att stadsfullmäktiges ordförande grosshandlare Axel Carlander i januari 1915 lämnade in en motion där han föreslog anordnandet av en dylik utställning. Han skulle senare bli utställningens styrelseordförande tillsammans med landshövding Oscar von Sydow.
Under det långa planeringsstadiet växte utställningen successivt till sin storlek och gick från att ha varit en regional angelägenhet, till en nationell. Projektet kantades av politiskt rävspel och ekonomiska svårigheter. Landet led av ekonomisk depression och vänstern[förtydliga] och socialdemokraterna var emot utställningen och många[vem?] ansåg att det var ekonomiskt vansinne att satsa så mycket pengar på en "lyxutställning". Men trots detta motstånd lyckades utställningsförespråkarna övertyga sina motståndare och det slutliga klartecknet för utställningen klubbades igenom i fullmäktige i november 1920.
Som en del i marknadsföringen av utställningen tillverkades en gipsmodell av utställningsområdet "för ytterligare tydlighets skull illuminerad i olika färger från de respektive små byggnaderna. Nöjesfältet har sålunda fått röd belysning, minneshallen blå, minareterna ha försetts med blixtfyrar m. fl. anordningar. Modellen lämnar intet som hälst övrigt att önska i fråga om överskådlighet och tydlighet och tilldrager sig stor uppmärksamhet, nu i Stockholm, där den är utställd i Jubileumsutställningens propagandafönster vid Biblioteksgatan, för att sedan sändas vidare til Köpenhamn, Kristiania och London."[4]
Redan sommaren 1923 skrev författaren Martin Andersson i Folkets Dagblad Politiken en artikel som med utgångspunkt i jubileumsutställningen tog upp klassamhällets orättvisor. I en stad som blev allt mer segregerad och där fattigdomen ökade kunde utställningen mycket väl ses som en symbol över Göteborgs sociala orättvisor och makthavarnas självgodhet. Bland annat för att stävja protester från arbetslösa hade stadsfullmäktige anslagit att man skulle skänka 100 000 kronor till de arbetslösa. Men protesterna uteblev ändå inte. Det hade under en period pågått en strejk bland Göteborgs hamnarbetare som kort före invigningen utvidgats på grund av att strejkbrytare sattes in. Strejken utvidgades till att också omfatta byggnadsarbetarna på utställningen och dagen innan utställningen skulle invigas av kung Gustaf V utbröt slagsmål och skottlossning mellan strejkande arbetare och strejkbrytare, dock utan att någon blev allvarligt skadad. Genom medling lyckades man lugna strejkarna och arbetet med utställningen kunde slutföras.
1916 utlyste utställningsstyrelsen en tävling för utformningen av Götaplatsen. Denna tävling vanns av de i Göteborg väletablerade arkitekterna Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke tillsammans med Ragnar Ossian Swensson och Ernst Torulf som tillsammans bildade ARES-konsortiet. I januari 1920 utsågs de att bli huvudarkitekter för hela utställningen. Torulf och Swensson lämnade gruppen 1921. Många enskilda byggnader som byggdes på utställningsområdet ritades av andra arkitekter. Inför utställningen tillkom flera nya byggnader och institutioner i staden, vissa som står kvar än idag och vissa som har rivits. Stilen på byggnaderna och utställningensområdet var främst klassicistisk, inspirerad av grekisk och romersk (pompejansk) arkitektur. Där fanns också inslag av empire och tydliga österländska, främst kinesiska, inslag. Byggnadsarbetena påbörjades redan 1920 och utställningsområdena var i huvudsak förlagda i stadsdelen Lorensberg och upptog cirka 245 000 m².
Utställningen var uppdelad i ett antal huvudgrupper:
Därutöver ordnades sidoutställningar där främst 22:a allmänna Svenska Lantbruksmötet, internationella luftfartsutställningen i Göteborg 1923 (ILUG 1923), 5:e Nordiska trädgårdsutställningen kan nämnas och idrottspelen på det då nybyggda Slottskogsvallen.
Rent arkitektoniskt och platsmässigt kan man främst tala om fem områden: Götaplatsen med Konstutställningen och entrén, Historiska minnesutställningen, Exportutställningen, Nöjesfältet Liseberg och Lantbruks- Luftfarts- och Trädgårdsutställningen.
Götaplatsen anlades längst upp på Kungsportsavenyn som en klassicistisk och imponerande fond. Här anlades och planerades ett kulturcentrum och ett offentlig finrum. Under utställningen var den omgärdad av höga plank. Mitt på Götaplatsen hade man byggt en springbrunn på samma plats där man senare placerade Carl Milles skulptur Poseidon. På ett ungefär i höjd där Stenhammarsgatan ligger idag gick ett metallstaket och innanför detta låg entrégården. Redan 1921 var det planerat att man skulle placera en teater och ett konserthus uppe på Götaplatsen men dessa båda byggnader blev inte byggda förrän några år in på 1930-talet.
Göteborgs Konstmuseum byggdes ovanför Götaplatsen, som en avslutning och en fond för Kungsportsavenyen. Ovanför museets sju valv hängde stora runda medaljonger med reliefer av Carl Milles som var gjorda i gips och trä. Dessa togs ner 1928. Göteborgs Konsthall som ligger till höger om konstmueet var när den byggdes i samband med utställningen en mycket större byggnad än vad den är idag. Huset sträcktes sig över hela den tomt som idag ligger bakom konsthallen. Under jubileumsutställningen pågick en konstutställning med samtida nordisk konst på Konstmuseet och på Konsthallen. I den lokal som vi idag kallar Göteborgs Konsthall visades den norska delen av utställningen med bland andra Edvard Munch. Den danska och finska delen visades i två intilliggande byggnader som idag är rivna, medan den svenska konsten höll till inne på Göteborgs Konstmuseum.
Kommissariatbyggnaden låg på ett ungefär där Göteborgs Stadsteater ligger idag. Den låga byggnaden var byggd som ett provisorium och innehöll bland annat kontor och informationspersonal. Utställningsgaraget ungefär ett kvarter nedanför där Göteborgs konserthus ligger idag. Huvudentrén låg mitt emot Konsthallen, och revs någon gång mellan 1925 och 1927. Lilla gården fungerade som en del av entrébyggnaden. Här inne stod två stora träd och vägen ledde in till den så kallade Entrékupolen.
Här visades västsvensk industri och nationella företag som hade exportinriktad produktion. Exportutställningen med Exportgården låg på ett ungefär där Svenska Mässan ligger idag och var i sin tur indelad i Järngården, Stengården och Trädgården.
Redan tidigare hade här funnits ett landeri och en park som nu omvandlades till en nöjespark.
Här följer ett urval av byggnader och åkatraktioner som byggdes till jubileumsutställningen:
Denna del som egentligen var en separat del var främst lokaliserad kring Heden och upptog cirka 224 000 m². Lantbruksutställningen eller Lantbruksmötet som det också hette invigdes av kung Gustaf V den 19 juni 1923. Trädgårdsutställningen invigdes den 12 augusti.
På Heden fanns också en del av ILUG, den andra delen fanns ute på Torslanda flygfält. Bussar avgick från Gustaf Adolfs Torg till flyguppvisningen ute vid flygfältet.
Under jubileumsutställningen anordnades ett antal konstutställningar. De två mest uppmärksammade var de två utställningar som visades i det nybyggda konstmuseet och konsthallen. Utställningen som också hette Jubileumsutställningen pågick mellan 8 maj och 15 oktober och var dels en genomgång av västsvensk konst från 1800-talet och den andra, "Nordisk Konst", en mönstring av den nordiska genombrottsgenerationen inom modernismen. Utställningen hade utarbetats av Axel Romdahl i samråd med Richard Bergh, August Brunius och Jens Thiis. Den äldre utställningen visades i en lokal i konstmuseet och likaså den svenska delen av den moderna utställningen. De resterande nordiska länderna ställde ut på Göteborgs Konsthall vilket var en större byggnad än vad den är idag. Utställningskommissarierna, vilka valde ut vilka konstnärer som skulle representera varje land var; Carl V. Petersen (Danmark), Sigurd Frosterus (Finland), Per Deberitz (Norge) och Romdahl själv för Svenska avdelningen. I den lokal som vi idag kallar Göteborgs Konsthall visades den norska delen av utställningen med bland andra Edvard Munch. Den danska, med bland andra Jens Ferdinand Willumsen, och finska delen, med bland andra Juho Rissanen, visades i två intilliggande byggnader som idag är rivna.
Utöver dessa två stora konstutställningar pågick det ett antal utställningar med äldre svensk konst och dessa visades i det så kallade kulturhistoriska blocket.
Minst 3 500 verk visades under Jubileumsutställningen vilket gjorde det till en av de absolut största konstutställningarna som någonsin sammanställts i Sverige vid denna tiden.
En av de händelser som fick stor internationell uppmärksamhet under utställningen var att Albert Einstein höll en föreläsning den 11 juli i Kongresshallen på Liseberg. Han hade bjudits in av kemisten Svante Arrhenius som satt i nobelkommittén.
Under hela utställningsperioden publicerades en tidning i kvällstidningsformat med information och putslustigheter kring utställningen. Tidningen sattes samman av en så kallad publikationskommité där lektorn Lars Wimarson var sekreterare och redaktör.
Den 26 december 1923 var det premiär för filmen Boman på utställningen, som delvis utspelade sig på Jubileumsutställningen.
Då utställningen stängde den 15 oktober hade den besökts av 4,2 miljoner besökare varav 41 000 var utländska besökare. Då det preliminära bokslutet presenterades efter närmare ett år visade detta på 4,4 miljoner kronor i underskott (motsvarande penningvärde 2006, var 104 miljoner kronor). Detta motsvarade nästan hela 1918 års beräknade kostnad för utställningen. När det slutgiltiga bokslutet kom 1925 fick Göteborgs stad gå in och täcka underskottet. För att kunna klara detta var dock staden tvungen att låna upp hela summan, vilket påverkade Göteborgs ekonomi för många år framöver. Trots detta beviljades utställningsstyrelsen ansvarsfrihet av stadsfullmäktige den 25 augusti 1927. Beslutet om ansvarsfrihet fattades med fyrtiotvå röster för och åtta emot. Under debatten som föranledde beslutet förordade högerpartierna, vilka tagit initiativ till utställningen, ansvarsfrihet. Vänsterblocket, som i initialskedet varit emot utställningen, var i början av debatten emot att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.
Under utställningens 161 dagar regnade det 111 dagar, vilket starkt bidrog till att budgeten överskreds med cirka 7 miljoner kronor.[10]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
