Herdemåne

Herdemåne kallas en måne som med sin gravitation påverkar och i viss mån håller samman en planets ringar. Ett exempel är Saturnus måne Pan. Benämningen är ett resultat av det faktum att den begränsar "flocken" av ringpartiklarna som en herde. Gravitationseffekten orsakar luckor i ringsystemet, som till exempel den speciellt slående Cassini-delningen, liksom andra karakteristiska band, eller konstigt "vriden" deformation av ringar.

Prometheus vid Saturnus F-ring.

Funktionen hos en herdemåne - partiklar är belägna framför eller bakom månen i sin bana, så att dessa antingen accelereras i månens riktning och kastas på utsidan, eller så bromsas de ner på deras väg och dras inåt.

Exempel

Jupiter

Flera av Jupiters små innersta månar, som Metis och Adrastea, ligger inom Jupiters ringsystem och ligger också inom Jupiters Roche-gräns.^[1] Det är möjligt att dessa ringar är sammansatta av material som dras bort från dessa två kroppar av Jupiters tidvattenkrafter, möjligen underlättat av påverkan av ringmaterial på deras ytor.

Saturnus

Saturnus komplexa ringsystem har flera sådana månar. Dessa är Prometheus (F-ringen),^[2] Daphnis (Keeler-gapet),^[3] Pan (Encke-gapet),^[4] Janus och Epimetheus (båda A-ringarna).^[5]

Uranus

Uranus har också herdemånar i sin ring, Cordelia och Ophelia. De är respektive inre och yttre herdar.^[6] Båda månarna ligger långt inom Uranus synkrona radie, och deras omlopp avtar därför långsamt på grund av tidvattenbromsning.^[7]

Neptunus

Neptunus ringar är mycket ovanliga eftersom de först tycktes vara sammansatta av ofullständiga bågar enligt jordbaserade observationer, men bilder från Voyager 2 visade att de vara kompletta ringar med ljusa klumpar.^[8] Det antas^[9] att herdemånen Galateas gravitationella inflytande och eventuellt andra ännu oupptäckta herdemånar är anledningen till dessa klumpfenomen.

Mindre planeter

Ringar runt några centaurer har identifierats. Chariklos ringar är anmärkningsvärt väl definierade och misstänks antingen vara mycket unga eller hålls på plats av en herdemåne med massa lika som ringarna.^[10] Chiron tros också ha ringar med liknande form som hos Chariklo. ^[11]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Shepherd moon, 23 april 2020.

Noter

1. Faure, Gunter; Mensing, Teresa (2007). Introduction to Planetary Science: The Geological Perspective. Springer. ISBN 978-1-4020-5233-0
2. ”On the masses and motions of mini-moons: Pandora's not a”. www.planetary.org. http://www.planetary.org/blogs/emily-lakdawalla/2014/07010001-ringmoons-shepherds.html. Läst 14 juni 2016.
3. ”NASA - Cassini Finds New Saturn Moon That Makes Waves” (på engelska). www.nasa.gov. Arkiverad från originalet den 13 maj 2017. https://web.archive.org/web/20170513161508/http://www.nasa.gov/mission_pages/cassini/media/cassini-051005.html. Läst 14 juni 2016.
4. Showalter, Mark R. (27 juni 1991). ”Visual detection of 1981S13, Saturn's eighteenth satellite, and its role in the Encke gap” (på engelska). Nature 351 (6329): sid. 709–713. doi:10.1038/351709a0.
5. Moutamid, Maryame El; Nicholson, Philip D.; French, Richard G.; Tiscareno, Matthew S.; Murray, Carl D.; Evans, Michael W.; French, Colleen McGhee; Hedman, Matthew M.; et al. (1 oktober 2015). ”How Janus' Orbital Swap Affects the Edge of Saturn's A Ring?”. Icarus 279: sid. 125–140. doi:10.1016/j.icarus.2015.10.025. https://arxiv.org/abs/1510.00434.
6. Esposito, Larry W. (1 januari 2002). ”Planetary rings” (på engelska). Reports on Progress in Physics 65 (12): sid. 1741–1783. doi:10.1088/0034-4885/65/12/201. ISSN 0034-4885. http://stacks.iop.org/0034-4885/65/i=12/a=201.
7. Karkoschka, Erich (1 maj 2001). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites”. Icarus 151 (1): sid. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597.
8. Miner, Ellis D.; Wessen, Randii R.; Cuzzi, Jeffrey N. (2007). ”Present knowledge of the Neptune ring system”. Planetary Ring System. Springer Praxis Books. ISBN 978-0-387-34177-4. https://archive.org/details/planetaryringsys0000mine
9. Salo, Heikki; Hanninen, Jyrki (1998). ”Neptune's Partial Rings: Action of Galatea on Self-Gravitating Arc Particles”. Science 282 (5391): sid. 1102–1104. doi:10.1126/science.282.5391.1102. PMID 9804544.
10. Braga-Ribas, F.; Sicardy, B.; Ortiz, J. L.; Snodgrass, C.; Roques, F.; Vieira-Martins, R.; Camargo, J. I. B.; Assafin, M.; et al. (april 2014). ”A ring system detected around the Centaur (10199) Chariklo”. Nature 508 (7494): sid. 72–75. doi:10.1038/nature13155. PMID 24670644. https://arxiv.org/abs/1409.7259.
11. Ortiz, J. L.; Duffard, R.; Pinilla-Alonso, N.; Alvarez-Candal, A.; Santos-Sanz, P.; Morales, N.; Fernández-Valenzuela, E.; Licandro, J.; et al. (2015). ”Possible ring material around centaur (2060) Chiron”. Astronomy & Astrophysics 576: sid. A18. doi:10.1051/0004-6361/201424461. ISSN 0004-6361. https://arxiv.org/abs/1501.05911.

Fortsatt läsning

• Arnold Hanslmeier: Einführung in Astronomie und Astrophysik. Spektrum, Berlin/Heidelberg 2007, ISBN 978-3-8274-1846-3.