Monarkins officiella namn var Kejsardömet Österrike från 1804 till 1867 och Österrike-Ungern från 1867 till 1918. Dessförinnan saknade imperiet ett officiellt namn men idag används vanligtvis benämningarna habsburgska monarkin eller habsburgska riket. Huvudstaden var Wien (från 1583 till 1611Prag). Den samtida benämningen var oftast Österrike, efter huset Österrike, det vill säga dynastin Habsburg.
Huset Habsburgs överhuvud var vanligen också tysk-romersk kejsare från och med 1440 och fram till Tysk-romerska rikets upplösning 1806. Detta bör dock inte ses som att titlarna var identiska eller sammanfallande, eftersom familjen Habsburg styrde över många områden utanför Tysk-romerska riket och dessutom aldrig hade full kontroll över hela det Tysk-romerska rikets områden.
Den tysk-romerske kejsaren Karl V härskade på 1500-talet både över de habsburgska arvsländerna och Spanien med dess kolonier, och ibland används begreppet mer specifikt om just dessa domäner.
Ätten Habsburg har sitt ursprung i slottet Habsburg (beläget i Schweiz) och kom efter 1278 att härska över hertigdömet Österrike (de habsburgska arvländerna). Familjen äntrade den europeiska scenen när dess huvudman ärvde såväl kungariket Böhmen som de västliga delarna av kungariket Ungern år 1526.[1]Ärkehertig Ferdinand av Österrike, yngre bror till den tysk-romerske kejsaren Karl V, valdes då till ny kung av Böhmen och Ungern[2] när den föregående kungen, Ludvig II, stupade i slaget vid Mohács mot turkarna.
De olika provinserna i Habsburgmonarkin var aldrig en enda stat, utan Habsburgmonarkin kan karaktäriseras som en konglomeratstat. Varje land och hertigdöme styrdes enligt sina egna lagar och traditioner. Fram till 1600-talet var det inte ens samma person som styrde hela riket; yngre familjemedlemmar fick ofta något landområde att styra över för sin egen försörjning. Flera försök att centralisera riket gjordes, men dessa mötte starkt motstånd under hela perioden.
Furstbiskopen betraktade sig inte som landsfurstens (den habsburgske monarken som greve av Tyrolen), undersåte, utan landsfursten var biskoparnas beskyddare och dessa hade med honom ingått ett frivilligt skyddsförbund. Han var också länsherre för vissa av deras världsliga besittningar.[3]
Mellan 1526 och 1804 förvärvade Habsburgmonarkin ett antal andra länder. En del erövrades från det Osmanska riket, andra förvärvades vid Polens delning, ytterligare andra efter att den spanska linjen av huset Habsburg dött ut. Storhertigdömet Toskana, hertigdömet Parma och hertigdömet Modena regerades tidvis av habsburgska sidolinjer, men utgjorde inte någon del av den från Wien styrda Habsburgmonarkin.
Monarchia Austriaca - den habsburgska monarkin - bestod av en rad kungariken, ärkehertigdömen, furstendömen, grevskap, länder och städer som styrdes av de manliga medlemmarna av huset Habsburg. Denna personalunion tillkom mellan 1200-talet och 1500-talet, bland annat på grund av det skyddsbehov som små folk, landskap och städer behövde på grund av den osmanska expansionen. Den habsburgske monarken blev sedan 1400-talet regelmässigt vald till tysk kung och därmed till kejsare av det tysk-romerska riket. Vid westfaliska freden 1648 blev denna union riksrättsligt och folkrättsligt erkänd som en suverän stat. Genom den pragmatiska sanktionen 1713, som godkändes av alla monarkins parlamentariska representationer (se nedan) infördes inte enbart kvinnlig tronföljd, utan även monarkins och ländernas odelbarhet fastställdes.[8]
Centralstyrelsen
I Wien inrättades ett hovråd 1527 av Ferdinand I.[9] Det fungerade som överordnat regeringsorgan till 1848. När Ferdinand blev kejsare 1556 förvandlades hovrådet till ett rikshovråd. Rikshovrådet var högsta regerings- och förvaltningsmyndighet för de österrikiska arvländerna och i konkurrens med rikskammarrätten högsta domstol för det tysk-romerska riket.[10]
Under hovrådet fungerade:
Geheimerådet (den inre regeringskretsen) med sina underordnade organ. Det utvecklade sig till en verklig regering för utrikes och inrikes ärenden under en egen president, medan rikshovrådets myndighet kom att inskränka sig till juridiska frågor som högsta domstol.[11]
Rikshovkansliet (regeringskansli för tysk-romerska riket och de österrikiska arvländerna). Stod under riksvicekanslern, som också representerade riksärkekanslern i hovrådet.[11]
Böhmiska hovkansliet 1559 (regeringskansli för Böhmen; sedan 1620 förlagt till Wien).[11]
Ungerska hovkansliet 1559 (regeringskansli för Ungern).[11]
Hovkammaren 1527 (finansdepartement), med underlydande kammare i:[12]
Geheimerådet blev av Leopold I 1669 kompletterat med en geheimekonferens, formellt ett utskott av geheimerådet, eftersom geheimerådet fått för många ledamöter och blivit ohanterligt som kejserlig rådgivare och regeringsorgan för de utrikespolitiska frågorna. När en skattedeputation inrättades 1697 kom geheimerådets befogenheter att inskränka sig till nåde- och privilegiefrågor och fick alltmer karaktär av domstol. Geheimekonferensen var 1705-1708 ersatt av ett system med sju olika konferens för olika ärendetyper, men organisationen återinfördes 1709 med rådgivnings- och regeringsansvar för utrikes ärenden, riksärenden och krigsärenden och bestod till 1749.[20]
Ett spanskt råd, Consejo de España, inrättades av Karl VI, för att biträda honom med hans spanska överhöghetsanspråk. Rådets geografiska ansvarsområde omfattade Österrikes italienska besittningar och det bytte 1736 namn till Consiglio d'Italia.[21]
Maria Theresias reformer
Under Maria Theresia och hennes närmaste arvingar blev den habsburgska centralstyrelsen och deras underordnade myndigheter ordentligt omorganiserad. De flesta av reformerna inskränkte sig dock till de österrikiska arvländerna och omfattade inte alls Ungern.
Geheime Hof- und Staatskanzlei - statskansliet - inrättades 1742 som utrikesdepartement för Habsburgmonarkin och det tysk-romerska riket. Det fick också ansvar för inrikesangelägenheter i habsburgska Nederländerna, Italien och Galizien. Det fick med tiden även ett större ansvar för övergripande statspolitiska frågor, bland annat för censurfrågor.[22][23]
Generalkrigskommissariatet, vilket hade bildats redan 1650, frigjordes 1746 från hovkrigsrådets kontroll och fick status som ministerium. Det fick 1752 ansvar för disciplin, löner och den militära underhållstjänsten, medan hovkrigsrådet fortsatte att ansvara för de militära operationerna.[24]
Directorium in Publicis et Cameralibus skapades 1749 som en högsta civil myndighet för kronländerna genom en sammanslagning av de böhmiska och de österrikiska hovkanslierna. Ungern ingick inte i dess kompetensområde. Direktoriet var överordnad myndighet för hovkammaren, kommersdirektoriet och hovräknekammaren. Direktoriet ersattes 1761 av det förenade österrikiska och böhmiska kansliet, som ansvarade för inrikesfrågor, men inte för finansärenden.[25]
Oberste Justizstelle, bildat 1754, var en kombination av högsta domstol och justitiedepartement för de österrikiska arvländerna och Galizien.[26]
Statsrådet ersatte 1760 geheimekonferensen som regering och kejsarens högsta rådgivande organ överordnad alla andra myndigheter.[27] Statsrådet bestod av statsministrar som tillhörde herreståndet och statsråd som tillhörde riddarståndet.[28]
Det fanns ingen gemensam ständerrepresentation för den habsburgska monarkin. Embryon till en sådan hade visat sig vid utskottslantdagen i Innsbruck 1518, länderdagen i Prag 1541-42, generallantdagen i Linz 1614 och generallantdagen 1655. Några permanenta generalständer för Habsburgmonarkin uppstod dock aldrig och därmed kunde inte en gemensam österrikisk stat bildas före 1804.[29]
Niederösterreich
Hovrådet för Niederösterreich var underordnat hovrådet i Wien.
Österreich ob der Enns
Lantdagens alla stånd sammanträdde alltid tillsammans i plenum.[30]
Prelater
Herrar
Riddare
Landsfurstliga städer och köpingar
Österreich nied der Enns
Lantdagen
Prelater
Herrar
Riddare
Städer
Hertigdömet Steiermark
Lantdagens alla stånd sammanträdde alltid tillsammans i plenum.[30]
Lantdagen i Tyrolen var, tillsammans med Vorarlbergs lantdag, unik i Habsburgmonarkin, därför att det var en av Europas få ständerförsamlingar där bondeståndet var representerat. De bönder som var underställda den andliga eller adliga rätten var inte representerade, liksom inte heller städer och bönder i Trient och Brixen.
Brixen
Inom högstiftet Brixen var furstbiskopen en vald enväldig härskare. Den valde furstbiskopen ordinerades i sitt andliga ämbete genom påven och i sin världsliga makt av den habsburgske monarken i sin egenskap av kejsare. Även den habsburgske monarken i sin egenskap av greve av Tyrolen måste för varje nyvald biskop förnya de förläningar han eller hans företrädare givit biskopen. Furstbiskopen hade vid sin sida ett domkapitel, men var inte bunden av dess råd. Enväldet inskränktes dock genom de bindande löften, valkapitulationer, som den blivande furstbiskopen sedan 1418 avlade innan han valdes. Stiftets synodalförsamling (kyrkomöte) fungerade också i viss mån som en prästerlig lantdag, fast utan beslutanderätt.[3]
Vorarlberg hade 1391-1808 en oskriven, sedvanerättslig, författning. Lantdagen bestod av borgerliga representanter för de tre städerna Feldkirch, Bludenz och Bregenz samt allmogeombud från de 21 landsrätterna. Adel och präster saknade representationsrätt i den vorarlbergska lantdagen.[34]
Vorderösterreich
Hertigdömet Breisgau
Lantdag
Prelater
Riddare
Tredje ståndet (städer, kameralherrskap)
Riddarståndets president var lantdagens högste representant.[32]
Den böhmiska kronans länder
Det böhmiska kammar- och kungliga rådet (regering)
Det böhmiska hovkansliet
Överstekanslern för kungariket Böhmen
Hov- och appellationsrätten i Prag (överdomstol)
Den böhmiska generallantdagen (ståndsrepresentation)
Assessorerna vid landsrätten, vid kammarrätten, vid hov- och appellationsrätten, hövitsmännen för Prags städer och representanter för det byråkratiska riddarståndet
Lantdagens alla stånd sammanträdde sedan 1650 alltid tillsammans i plenum.[30]
Andliga ståndet
Biskop
Abbotar
Representanter för andliga riddarordnar
Representanter för domkapitel
Herreståndet
Hertigar, furstar, grevar, friherrar och herrar
Riddarståndet
Städerna
Hertigdömet Schlesien
Oberlandeshauptmann
Överlandshövdingen - var på samma gång landsherrens (den habsburgske monarkens) och furstedagens ståthållare, med stort inflytande över furstedagens beslut, och ledare för Landesoberamt, hertigdömets förvaltning. Ämbetet innehades vanligen av biskopen av Breslau. Sedan 1719 fungerade dock inte detta ämbete, varför monarkens inflytande över furstedagen minskade. Ämbetet ersattes av ett ämbete som Direktor, vald ur greveståndet, som både var ledare för Oberamt och furstedagens preses.[35]
Furstedagen
Furstedagen var en gemensam lantdag för hertigdömet Schlesien. Sedan 1662 utvecklades den till ett Conventus Publicus, ett i Breslau ständigt sittande landsparlament.[36] Furstedagen bestod av tre kammare och valde företrädare till den böhmiska generallantdagen.[37]
Furstekammaren bestod av alla schlesiska furstar personligen och stod under överlandshövdingens talmanskap. Inom furstekammaren hade ståndsherrarna gemensamt en röst.
Representanter för de nio arvfurstendömena och staden Breslau.
Representanter för de kungliga städerna.
Lantdagar
Lantdagar fanns i vart och ett av Schlesiens furstendömen och ståndsherrskap.
I arvfurstendömet Breslau bestod lantdagen av tre stånd. Landeshauptmann eller ståthållaren hade en fjärde röst. Ståthållarämbetet förvaltades till 1636 av staden Breslau.[38]
Kungliga mannsrätten vilken bestod av valda adliga landsäldste, 1 röst
Prelater, 1 röst
Ridderskapet och de två städer som låg under schlesisk stadsrätt, 1 röst
I furstendömet Münsternberg-Frankenstein bestod lantdagen av tre stånd.[39]
Prelater
Riddare
Städer
I furstendömet Liegnitz bestod lantdagen av fyra stånd.[40]
Tyskarna i Kungslandet med sin egen representation, Nationsuniversität.[52]
De rumänska valakerna var ortodoxa och livegna och saknade efter bondeupproren 1437 de politiska rättigheter de tidigare hade haft genom Universitas Valachorum.[53][54][55]
Militärgränsen
Militärgränsen var en politisk enhet och ett geografiskt område som administrerades direkt av den habsburgska centralstyrelsen.
Norbert Conrad & Joachim Bahlcke, Schlesien in der Frühmoderne: Zur politischen und geistigen Kultur eines habsburgischen Landes (Wien: Böhalu, 2009), s. 360.
Géza Dávid & Pál Fodor, Ottomans, Hungarians and Habsburgs in Central Europe: the military confines in the era of Ottoman conquest (Leiden: Brill, 2000), s. 35
Petr Maťa & Thomas Winkelbauer, Die Habsburgermonarchie 1620 bis 1740: Leistungen und Grenzen des Absolutismusparadigmas (Stuttgart: Franz Steiner, 2006), s. 375.
Márta Fata & Franz Brendle (utg.), Ungarn, das Reich der Stephanskrone, im Zeitalter der Reformation und Konfessionalisierung. Multiethnizität, Land und Konfession 1500 bis 1700 (Münster: Aschendorff, 2000), s. 2.
Thomas Winkelbauer, Ständefreiheit und Fürstenmacht: Länder und Untertanen des Hauses Habsburg im konfessionellen Zeitalter (Ueberreuter 2003), s. 217.
Belgien
.svg){kind=small}
bestod genom framförallt medeltida arvdelningar av furstendömen och fria ståndsherrskap.[4]
1526-1742 (till Preussen)
1526-1742 (till Preussen)
1675-1742 (till Preussen)
1532-1742 (till Preussen)
(Preussen 1742)
(Preussen 1742)
(Preussen 1742)
1526-1635 (sedan i personalunion med kurfurstendömet Sachsen)
1526-1635 (sedan i personalunion med kurfurstendömet Sachsen)
1526-1742 (till Preussen)
,_atelier_d'Anton_von_Maron.jpg)
.jpg)
