Gunilla Lundahl

Ingegärd Gunilla Lundahl, född 31 december 1936 i Byske församling, Västerbottens län, är en svensk journalist.

Gunilla Lundahl, fotograferad 2023.

Lundahl, som är dotter till medicine licentiat Olov Lindahl och Estrid Ericsson, blev filosofie kandidat 1962. Hon var verksam som journalist 1955–1960, redaktör för Form 1965–1969 och 1977–1987, redaktör för Arkitekttidningen 1971 och 1973–1977, Hon var frilans inom teater- och litteraturkritik på 1950-talet, miljö och form därefter och lärare vid Teckningslärarinstitutet 1969–1975. Hon har varit frilans och ansvarig för utställningar sedan 1987 samt bedrivit forskningsprojekt, bland annat Big – det lilla kollektivhuset. Hon var projektledare för utställningarna Modellen på Moderna museet (1968) och Det växer i Skellefteå (1972) samt utarbetade katalog och skriftserie för utställningarna Ararat 1976 och Bo 1985. Hon tilldelades Sveriges Arkitekters kritikerpris 1993.

Bibliografi i urval

• Nordisk funktionalism (red., 1980)
• Kvinnorum: porträtt av arkitekter (red., 1991)
• Miljonprogrammets bostäder: bevara – förnya – förbättra (red., tillsammans med Sonja Vidén, 1992)
• Femton kollektivhus: en idé förverkligas (tillsammans med Inga-Lisa Sangregorio, 1992)
• Kvinnor som banade väg: porträtt av arkitekter (red., 1992)
• Hus och rum för små barn (1995)
• Byggnadsintegrerad konst på kemiska övningslaboratoriet, Stockholms universitet, Frescati (red., tillsammans med Eva Löfdahl, 1996)
• Den vackra nyttan: om hemslöjd i Sverige (red., 1999)
• Karaktär och känsla: ett sekel med Svensk hemslöjd (2001)
• Enkelhet och nytta: arkitektur i svenskt försvar (2001)
• Britt-Ingrid Persson Bip: skulptur (2004)
• Kontinuitet och förändring: arkitektur i svenskt försvar (2010)
• Leken och allvaret: John och Ulla Kandell (2016)
• Lilian Lindblad Domec : skrattet och skärpan (2021)

Referenser

• Lundahl, Gunilla i Vem är hon: kvinnor i Sverige: biografisk uppslagsbok (1988)