Remove ads
svensk författare Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Martin Fredrik Christofferson Böök, född 12 maj 1883 i Kristianstad, död 2 december 1961 i Lund,[11] var en svensk litteraturhistoriker (professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet 1920–1924), författare och kritiker. Han var ledamot av Svenska Akademien (stol nr 10) från 1922 fram till sin död samt av dess Nobelkommitté 1929–1950.
Fredrik Böök | |
Fredrik Böök i yngre dagar. | |
Född | 12 maj 1883[1] Kristianstads stadsförsamling[1] |
---|---|
Död | 2 december 1961[2] (78 år) Lunds domkyrkoförsamling[1] |
Begravd | Förslövs kyrkogård[3] |
Medborgare i | Sverige[4] |
Utbildad vid | Lunds universitet[1] |
Sysselsättning | Författare[5], litteraturhistoriker[6], universitetslärare, litteraturkritiker[6] |
Befattning | |
Stol nummer 10 i Svenska Akademien (1922–1961)[7] | |
Arbetsgivare | Lunds universitet |
Maka | Tora Ingeborg Böök[8] |
Partner | Kate Bang (obekräftad)[9][10] |
Barn | Klas Böök (f. 1909) |
Utmärkelser | |
Svenska Akademiens stora pris (1917)[1] | |
Redigera Wikidata |
Fredrik Böök var son till skomakarmästaren Mårten Christofferson och Maria Böök. Han blev student 1901, filosofie kandidat vid Lunds universitet 1903, filosofie licentiat och docent i litteraturhistoria 1907 samt filosofie doktor 1908.[12] Böök var ordförande i Lunds studentkår 1906–1907. År 1920 blev han professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet, men han lämnade professuren redan 1924.
Böök var, vid sidan av Henrik Schück, under decennier den mest inflytelserike svenske litteraturvetaren och kritikern i Sverige. Han blev chef för Svenska Dagbladets kulturavdelning 1923.[13]
Böök gifte sig den 15 maj 1907 med Tora Olsson (1885–1987),[11] dotter till skomakarmästaren Per Olsson och Elna Olsson, född Göransson. Parets son Klas Böök (1909–1980) blev riksbankschef och sedan ambassadör, sonen Staffan Böök (1913–1978) direktör och dottern Gunnela Böök-Hederström (”Sickan”) (1917–2019) röntgenläkare[14] samt dottern Viveka Böök (1920–2020) psykoanalytiker verksam i Tyskland. Det fanns ytterligare en dotter, Karin, som föddes då Fredrik Böök fortfarande gick i gymnasiet. Karin upptogs senare i den Böökska familjen.
Fredrik Bööks grav återfinns på Förslövs kyrkogård, längst bort på den norra delen av kyrkogården.[15]
Böök, som redan mycket tidigt börjat medarbeta i pressen, debuterade i bokform med ströskriften Skald och skolmästare (1902), ett rappt svar på Nils Linders förbittrade angrepp på Verner von Heidenstam i Svenska språket i modern diktkonst. Ett par uppsatser om Fredrik Cederborgh 1905 följdes av gradualavhandlingen Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 (1907), som fyllde en lucka i svensk litteraturhistoria och genom sin rikedom på uppgifter och upplysningar är ett värdefullt uppslagsverk. Svenska studier i litteraturvetenskap (1913) innehåller breda psykologiskt estetiska undersökningar av då nyare svenska diktare (Carl Snoilsky, Per Hallström med flera), Den romantiska tidsåldern i svensk litteratur (2 uppl. 1919) är en rad litterära porträtt, av vilka förut jämförelsevis förbisedda gestalter (Petrus Læstadius, Adolf Törneros med flera) tecknas. Två stora monografier, Esaias Tegnér (1949) och Erik Johan Stagnelius (1919) (Senare utvidgad i Stagnelius än en gång, 1942), är hans huvudverk. Esaias Tegnér utvecklar vidlyftigt Bööks uppfattning, att den götiska rörelsen är en produkt av de napoleonska världskrigen och den tyska idealistiska filosofin (Immanuel Kant och Johann Gottlieb Fichte), medan han anser sammanhanget mellan göterna och den förromantiska svenska vitterheten jämförelsevis betydelselöst; det innehåller ett stort antal analyser av tegnérska dikter. Verket blev senare kallat "gravmonumentet över Tegnér-kulten" av Göran Hägg.[16] Verket om Stagnelius, som blivit en standardbiografi, är en rik, levande och skarpsinnig skildring av skalden och hans verk – dock av vissa senare tiders litteraturvetare sedd som byggd på en stor del fiktivt stoff.[17] Böök återupptäckte romantikens realist Fredric Cederborgh, och skrev en monografi över denne 1925.[18]
Sveriges moderna litteratur (2 uppl. 1921), både till stil och uppslagsrikedom överlägsen hans bok om romantiken, behandlar skedet 1860–1900 i fristående monografiska teckningar. Stridsmän och sångare (1910; 2:a uppl. 1922), Studier och ströftåg i dikten och historien (1911), Essayer och kritiker (5 samlingar, 1913–1921) och Svensk vardag (1922), genom vilka han med alltmer utvecklad stilkonst och analytisk skärpa behandlat en mängd skilda inhemska och utländska litterära och kulturella ämnen, näppeligen jämförlig med någon svensk litterär essäist i samma generation i Sverige. Av hans tidskriftsuppsatser kan nämnas "Per Elgströms romantiska poesi" (i Samlaren, 1908), "Prosabidrag af fru Lenngren" i Stockholms-Posten (ibid., 1910) och "Bidrag till de Almquistska skrifternas kronologi" (ibid., 1917). Böök ledde också arbetet med Bonniers illustrerade litteraturhistoria i sju delar (1928–1935) tillsammans med Otto Sylwan och Claes Lindskog, ett projekt som rivaliserade med Henrik Schücks nyss avslutade Allmän litteraturhistoria i sju delar.[19]
Böök var vidare flitigt verksam som utgivare: Erik Gustaf Geijers Minnen (1915, med utförlig inledning), Stagnelius’ Samlade skrifter (5 band, 1911–1919, med grundläggande kommentar, vid tillkomsten uppfattad som en av de bästa kritiskt vetenskapliga upplagorna av en svensk författare), Tegnérs Samlade skrifter (1918 tillsammans med Ewert Wrangel), Carl Jonas Love Almquists Samlade arbeten (1921 jämte flera utgivare) med mera.
Böök var 1907–1916 samt 1921–1961 litterär medarbetare och kritiker i Svenska Dagbladet, där han efterträdde Oscar Levertin och 1917–1920 i samma egenskap anställd på Stockholms Dagblad. Som kritiker var han oerhört inflytelserik. Erik Hjalmar Linder sade att Böök "med en handrörelse kunde avgöra en boks liv eller död på bokdiskarna".[18][20] Böök ogillade särskilt Hjalmar Söderberg, både på politiska, moraliska och litterära grunder. Om Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) skrev han bland annat "Det är som att han tömt byrålådorna på allt gammalt krafs".[21] Han fördömde vidare även Henning Berger och Hjalmar Bergman.[22]
Bengt Lidforss, med vilken Böök umgåtts med under studenttiden i Lund, kom att med kraft attackera Böök efter dennes tydliga kulturpolitiska positionering i Strindbergsfejden på Verner von Heidenstams och Sven Hedins sida. Böök hade varit huvudtalare vid Heidenstams storslagna 50-årsdag på Naddö 1909, och hyste tidigt sympatier för honom.[23] Både Lidforss och Bööks inlägg i striden präglades av lysande språk och stilistik.[24] Böök framstod under Strindbergsfejden som "en Bengt Lidforss med omvända förtecken", och blev allt mer den intelligenta konservativa kraft och ideolog som saknats i svensk press.[22] Hatet Lidforss och Böök emellan blev med tiden djupt, och även i offentliga samtal anföll de varandras personer. Böök kallade Lidforss "den fnittrande och stammande växtfysiologen".[25] Lidforss ansåg att Bööks "falska tonfall" och "vindögda patos" var bevis för det "heroiska hyckleriets psykologi" som han tyckte kännetecknade Böök.[26] Lidforss gav till och med ut en stridsskrift mot Böök 1910, Levertinkultens apologet. En vidräkning med doc. Fredrik Böök. Så sent som i Bööks memoarer Rannsakan (1953) kan man finna ett ytterst hatiskt porträtt av Lidforss.
Bööks sex samlingar Essayer och kritiker (1913–1923) ger ett bra urval av hans litteraturkritik och essäistik, som i stort kan karaktäriseras som både elegant och uppslagsrik.[18]
Reseskildringar tar upp en stor del av Bööks författarskap. Från utrikesfärder samlade Böök resebrev i Resa till Frankrike 1915 (2 uppl. 1916), Resa till Tyskland och Polen 1916 (2 uppl. 1916) och Resa till Konstantinopel (3:e uppl. 1923), av vilka de båda första är präglade av första världskriget, det tredje kvickt och överrikt på iakttagelser och karakteristiska skildringar av människor och miljöer. Redan tidigt var Böök tyskorienterad och från 30-talet framstår reseskildringarna som allt mer tydligt protyskt politiska. Dock ska tilläggas att Böök vid samma tid gav akt på sociala och ekonomiska förhållanden i Sverige, som i Det rika och fattiga Sverige (1936) och Livet på landet (1948). En postum skildring att nämna är Vandringar på Hallandsåsen (1963).[18]
Som skönlitterär författare framträder Böök i Sommarleken (1927), Viktor Lejon (1935) och Storskolan (1940) med fint tecknade miljöer från Skåne och sekelskiftets Kristianstad. Berättelsesamlingarna Historier från Hallandsåsen (1934) och Nya historier från Hallandsåsen och Helgeå (1939) präglas av en muntlig berättarstil.[18] Fredrik Böök skrev också en mindre studie över prästen och väckelsepredikanten Lars Linderots predikokonst och psalmdiktning.
Fredrik Böök fick i likhet med många andra svenska kulturpersonligheter en fascination för övermänniskoidealet hos Friedrich Nietzsche, vilket ledde honom vidare till beundran för nationalsocialismen och Adolf Hitler.[27]
Några månader efter att nazisterna kommit till makten bevittnade Böök bokbålet vid Unter den Linden i Berlin. I boken Hitlers Tyskland (1933) försvarar han bokbålet med orden: "Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiska specialisten kan vara hågad att beklaga".[28] I ett berömt tal inför studenter vid Lunds universitet den 4 oktober 1940 (då Tyskland ockuperat större delen av Västeuropa) uppmanar han till uppslutning bakom Tysklands sida i kriget: "Känner vi inte djupare än någonsin, att om vi tror på mänskligheten, så måste vi tro på stormens herre, så måste vi tro, att den världshistoriens stora process, som tänkare har kallat för kvalfull, också är gudomlig?".[29]
I sin skrift Tyskt väsen och svensk lösen (1940) motiverar och utvecklar Böök sitt Lundatal. Han skriver där: "I likhet med alla andra kyliga iakttagare underskattade [jag] det politiska geniet hos Hitler [...] Han förstod, att det krävs våldsamma affekter, masspsykoser, lidelser och hat; endast dessa känslor kan lösa ut den nödvändiga energin. I det avseendet skiljer sig inte mänskan från djuren – de måste hetsas".[30] Vidare förutspår han en tysk seger i kriget: "Under Hitlers ledning går det tyska folket nu den heroiska, den krigiska vägen mot detta mål, och de fromma önskningarna har inte längre något att betyda".[30] Enligt Böök innebär detta (en tysk seger) "uppbyggandet av en mellanfolklig och ekonomisk ordning för Europa, som kan skänka fred och trygghet. I den nya världen, som kommer att stå under tysk ledning, väntar oss stora uppgifter… I en gemensam europeisk framtid, under samarbete och positiv strävan för ordning och rätt, för materiell välfärd och andliga värden, kommer tyskt och svenskt väsen, som under kriserna vuxit isär, åter att närma sig till varandra".[30]
En av Bööks skarpaste kritiker under sin tid var den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten, som angrep Böök i flera artiklar och tal. Tingsten jämförde 1947 ett tal av Böök i Svenska Akademien med ett par andra ledande, skandinaviska nazisters inlägg och drog slutsatsen att "Hamsuns och till och med Quislings försvarstal verkar hederliga vid sidan av denna förljugna alibism".[31]
Efter andra världskrigets slut förlorade Böök, till följd av sina pronazistiska ställningstaganden, mycket av sitt inflytande inom svenskt kulturliv, men ett nyvaknat intresse kunde skönjas på 1990-talet med Svante Nordins stora biografi över honom. Göran Hägg sammanfattar det 1996: "Hursomhelst är han en märklig och viktig person i vår litteratur, vars betydelse länge kraftigt har underskattats."[32]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.