Toppfrågor
Tidslinje
Chatt
Perspektiv
Försvarsområden
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Remove ads
Försvarsområden (förkortat Fo) var nivån närmast under militärområde och kallades försvarsområde. Inom varje försvarsområde ingick ett antal försvarsområdesgrupper (Fogrupp), vilka var en sammansatt stridsgrupp som i styrka var något under en brigad, det vill säga gruppen bestod av mellan en och fyra stridande bataljoner. Ett försvarsområde leddes av försvarsområdesbefälhavaren, som i regel även var chef för ett försvarsområdesregemente.

Remove ads
Historik
Sammanfatta
Perspektiv
Försvarsområden 1914-1918
Med anledning av första världskrigets utbrott och mobiliseringen 1914 upprättades samma år fyra särskilda försvarsområden: Norrbottens, Gävleborgs, Norra Upplands och Norrköpings försvarsområden. Områdena gränsade till Ryssland eller låg längs ostkusten. Försvarsområdeschefen var högste ansvarig inom området för landstormens mobiliserade enheter hösten 1914 samt för skyddstruppsförbanden november 1914 till december 1918. Efter neutralitetsvaktens upphörande i december 1918 fungerade försvarsområdena som en avvecklingsorganisation när det gällde anläggningar, förråd och etablissemang som nyttjats av skyddstrupper och landstorm. Avvecklingen var avslutad i april 1919. Norrbottens försvarsområde hade också som uppdrag att bygga värn och andra fasta anläggningar, införskaffa förläggningslokaler och upphandla förråd för gränsförsvarets räkning. Försvarsområdet fick även ansvar för interneringen av rysk militär personal som kom över gränsen från Finland innan de fördes vidare söderut.[1]
Försvarsområden 1942-2000
Försvarsområdena tillkom genom 1942 års försvarsbeslut, och följde i stort sett länsindelningen, och bestod till en början av de tidigare landstormsförbanden. Försvarsområdena tillkom ursprungligen med syftet att underlätta territorialförsvarets samordning med civilförsvaret. Försvarsområdena motsvarades tidigare av inskrivningsområdena från 1885.
Åren 1973–1975 reformerades försvarsområdena, genom organisation i lägre regional och lokal instans (OLLI). Tanken med omorganisationen var att minska antalet mobiliseringsmyndigheter, då varje regemente inom ett försvarsområde före reformen ansvarat för sin mobilisering. Med OLLI-reformen knöts merparten av försvarsområdena samman med ett utbildningsregemente som därigenom bildade ett försvarsområdesregemente. Försvarsområdesregementet blev ett så kallat A-förband, medan övriga förband inom försvarsområdet blev så kallat B-förband. A-förbandet ansvarade därför för hela mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet. Till exempel hade Värmlands regemente (I 2) och Bergslagens artilleriregemente (A 9), som båda tillhörde Värmlands försvarsområde (Fo 52), före reformen sitt eget mobiliseringsansvar. Genom reformen slogs Värmlands regemente (I 2) samman med Värmlands försvarsområde (Fo 52) och bildade Värmlands regemente (I 2/Fo 52). Det blev därigenom ett A-förband och övertog mobiliseringsansvaret från Bergslagens artilleriregemente (A 9). Bergslagens artilleriregemente blev ett B-förband.
Reformen innebar även att regementschefen i egenskap av försvarsområdesbefälhavare (Fobef) kunde samordna mobiliseringen av brigaderna och försvarsområdesförbanden (Fo-grupper), vilket gav bättre förutsättningar för samordnad krigsplanering inom försvarsområdet.[2]
Antalet mobiliseringsmyndigheter reducerades genom OLLI-reformen. Fyra nya myndigheter inrättades: försvarsområdesregemente, utbildningsregemente (inom samma ort som försvarsområdesregementet), utbildningsregemente (inom samma försvarsområde fast på annan ort) och Norrbottens gränsjägare (saknade utbildningsregemente).
Förbanden som organiserades inom respektive försvarsområde var i regel "utmönstrade" fältförband. 8-10 år efter grundutbildning av förbanden till brigaderna, överfördes personalen till försvarsområdesförband (Fo-grupper). Fo-grupperna ledde i regel i strid förband av bataljons storlek. I vissa fall förekom även förband av brigads storlek. Ett exempel är 6. pansargruppen, som avvecklades som brigad, men där pansarbataljonerna kvarstod i organisationen.
Genom försvarsutredning 1988, försvarsbeslutet 1992 och försvarsbeslutet 1996 återkom försvarsområdena som självständiga staber. Samtliga försvarsområden avvecklades i samband med Försvarsbeslutet 2000. Försvarsområdenas uppgifter övertogs till viss del av de nybildade Militärdistriktsgrupperna, till exempel Västerbottensgruppen och Livregementets grenadjärgrupp. Genom försvarsbeslutet 2004 avvecklades militärdistriktsgrupperna, och ersattes av utbildningsgrupper. Dessa grupper är endast en stödjande funktion för Hemvärnet. Den 1 januari 2013 upprättas fyra stycken militärregioner, vilka kommer organiseras på liknande sätt som de tidigare försvarsområdena. Det vill säga i den formen att de kommer att vara underställda och knutna till ett regemente.
Remove ads
Fo 1–
Remove ads
Fo 2–
Fo 3–
Remove ads
Fo 4–
Remove ads
Fo 5–
Remove ads
Fo 6–
Remove ads
Se även
Referenser
Wikiwand - on
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Remove ads