Loading AI tools
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Enstatslösningen är ett förslag till lösning av Israel–Palestina-konflikten. Den innebär att hela nuvarande Israel, Västbanken och eventuellt Gazaremsan skulle bilda en gemensam stat. Ett sätt att åstadkomma detta skulle kunna vara att Israel annekterar Palestina och därefter erbjuder palestinierna israeliskt medborgarskap. Den första gången en version av enstatslöningen lanserades var år 1947 av representanter från tre av länderna i den FN-kommitté som hade till uppgift att komma med förslag för den framtida ställningen för det brittiska palestinamandatet.[1]
Efter Andra Världskrigets slut tillsattes en kommitté bestående av representanter från 11 länder (UNSCOP) med uppgift att komma med förslag till FN:s generalförsamling angående det brittiska mandatet Palestina. Två förslag lades fram. Dels ett förslag om att dela landet i två delar, vilket stöddes av en majoritet av länderna i kommittén. Men även ett motsatt förslag, stött av Jugoslavien, Indien och Iran, om att skapa en gemensam stat för såväl judar som palestinier.[1] Huvuddragen i detta förslag var: ett enda medborgarskap, lika medborgerliga rättigheter för alla oavsett religion och etnicitet, fri tillgång till landets heliga platser samt skydd för gruppernas religiösa intressen. Ett huvudmotiv för förslaget var att en bibehållen territoriell integritet för Palestina var väsentligt för att förhindra övergrepp, våld och fördrivning av en stor del av landets arabiska befolkning vid en eventuell delning.[2]
Stödet för enstatslösningen bland israeliska judar och bland judar generellt är lågt. Detta eftersom många av dem befarar att judarna då eller på sikt skulle bli en minoritet i denna nya statsbildning.[3][4] Däremot är stödet för idén större bland palestinierna och bland arabiska israeler.[5] Enligt en opinionsstudie av Dialog Institute i juni 2014 skulle 60 procent av israelerna stödja en separat Palestinsk stat, vid sidan om Israel, under förutsättning att premiärministern nådde en sådan överenskommelse med sin palestinska motpart. På frågan om långsiktig lösning föredrog 28 procent en delad stat (tvåstatslösning), 25 procent att dagens situation fortsätter, 23 procent en s.k. apartheidmodell (en stat, men begränsade medborgerliga rättigheter för palestinier) samt 10 procent en enstatslösning med samma medborgerliga rättigheter för alla. I studien ingick 504 respondenter och felmarginalen var 4,4 procent[6]
En nordisk förespråkare för enstatslösningen är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi. Han menar att de israeliska bosättningarna har omöjliggjort tvåstatslösningen, men att den bör undvikas ändå eftersom den inbjuder till etnisk rensning. Israel bör med fördel vara ett sekulärt land med samma rättigheter för invånare, dvs såväl judar som palestinier, men även andra.[7] Kritik kom dock snabbt, bland annat från Samfundet Sverige-Israel genom Ulf Öfverberg och Lisa Abramowicz, generalsekreterare vid Svensk Israel-information. De menar att tvåstatslösning, inte enstatslösning, har stöd av en stor majoritet hos båda folken. Detta för att kunna utöva nationellt självbestämmande, något som också finns grundat i folkrätten.[8]
Ett urval av artiklar som argumenterar för enstatslösningen
Ett urval av artiklar som argumenterar mot enstatslösningen
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
