Djuphavsgravar (även djupgravar eller oceangravar) är långa sänkor i havsbotten längs med en öbåge eller kontinent.[1] De uppstår i plattektoniska subduktionszoner. De flesta djuphavsgravarna är tusentals kilometer långa och sträcker sig vanligen till ett djup på 6 000 meter, eller 3–4 kilometer under omgivande djuphavsslätter och -bäcken. Marianergraven når på sitt djupaste ställe, Challengerdjupet, 10 971 meter under havsytan.
Bild: NOAA. (PD)
De konvergerande gränserna i jordens litosfär omfattar omkring 50 000 kilometer, varav större delen finns i Stilla havet och i östra Indiska oceanen. I Atlanten och Medelhavet finns relativt korta konvergerande gränser.
Ett snitt genom en djuphavsgrav visar att gravens två sluttningar är asymmetriska med en svag yttre lutning (mot havet) på omkring 5° mot en inre lutning på omkring 10–16°. Den asymmetriska profilen beror på att den yttre sidan utgörs av översidan på den oceaniska plattan som håller på att pressas ned i manteln. Litosfärens tjocklek (omkring 10–200 kilometer) begränsar lutningen.
Vid djuphavsgravens rand bildar den oceaniska skorpan först en förhöjning för att sedan böjas ned i graven. På sluttningen bildas parallella, trappstegsliknande förkastningar.
Parallellt med djuphavsgravarna finns vulkaniska öbågar och vulkanbågar. Jordbävningar är vanliga kring djuphavsgravar.
Djuphavsgravar kan vara igenfyllda av sedimentmaterial.
Se även
Referenser
Wikiwand in your browser!
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
